Det var en gång den sista dagen…

DSC_0745.jpg… och den första dagen på ett nytt liv.

Så var det slut.

Tre år av skrivarlinje, fryshuset, gymnasiet, livet. Allt har passerat så fort, och nu är jag här, två dagar efter studenten och det börjar sakta lägga sig.

Vi klarade det. Till slut, efter slit och släp och smärta och tårar men också en hel del skratt och en väldig massa flum så tog vi oss hit, och det finns så mycket att säga men det behövs egentligen inte. Det blev bra till slut, och nu är vi fria ett tag, kan äntligen andas igen.

Och andas gör jag, djupa andetag, in och ut. Tillåter mig att känna igen, efter det här året, och jag tänker på det där som vår rektor sa till oss innan vi sprang ut. Att även om livet kanske inte alltid blir som man tänkt sig, även om livet inte blir det där perfekta man planerat, så kan man ändå vara glad för det man har, och det som blev.

Så jag är glad, glad över mitt val att gå på fryshuset, att välja min passion framför en mer akademisk linje, att jag klarat mig igenom så mycket oro och sorg och svårigheter hemma och att jag fortfarande kämpar. Och även om jag vissa dagar känner mig mindre än ett gruskorn och min ork mindre än så, så är jag ändå glad att jag känt det jag känt för att jag senare i livet ska kunna föra mina kunskaper och erfarenheter vidare till andra som även de varit i samma situation som jag.

Men just nu, precis just nu när jag skriver det här så är jag mest av allt glad över att jag faktiskt klarade det, och jag är så tacksam att jag haft så många runt mig som har stöttat, gett råd, brytt sig och kramat mig när jag behövt det som allra mest.

Så tack
Tack till alla er där ute
Och glad sommar, det förtjänar vi

// Emmelie

Annonser

Ett litet tillskott

För många av de som känner mig är det här en självklarhet, men för alla er som inte står mig lika nära så kan den pysselfixering som jag genom hela mitt liv haft vara en nyhet. Jag har ända sen jag var jätteliten älskat att skapa. Det tog senare form i mitt skrivande, men jag har också arbetat mycket med händerna de senaste tio åren kan man väl säga. Jag har pysslat med smycken, skapat små djur i pärlor, tovat, målat, sytt, stickat och virkat och antagligen ännu mer som jag inte kommer ihåg just nu. Under gymnasiet har jag inte hunnit jobba så mycket med mitt pysslande, och min samling av hobbymaterial (som är ganska stor må jag säga) hamnade på hyllan. Tre år har gått och nu har pysslandet på ett sätt kommit till min undsättning igen. I tider där hjärnan inte är som den ska kan det vara skönt att bara koppla bort ett tag, och det gör jag just nu genom att virka. Jag har plockat upp den hobby som jag glatt ägnade mig åt i högstadiet, nämligen att virka Amigurumis!

Termen är japansk och betyder i princip virkat mjukdjur och jag höll till och med några lektioner i Amigurumis ädla konst på högstadiet. Och nu är de tillbaka igen, som terapi och avslappning.

Detta har därför lett till tillökning i familjen Bäck på lillasyster Bäcks sida. Syster yster K fick en systemkamera i julklapp och utvecklar för tillfället sina fotoskills, och vad passar då bättre än en liten fotokompis!

Hon heter Rory och är en liten busig kaninunge som älskar äventyr och blommor. Vi kommer säkert se mer av henne den kommande tiden då jag och K har en liten sommarplan för henne.

 

// Emmelie

 

Solstrålar

Det tar tid.
Allt tar tid tills man inte längre har någon tid. Trean har verkligen varit så: ett år av en massa tid som jag helt enkelt inte har och en massa ork som bara försvunnit i tomma luften. Det blir inte alltid som man tänkt sig, det blir inte alltid bättre heller, och ibland blir det bättre bara för att bli sämre igen. Allt går i vågor, om och om igen, och nu är det en ynka månad kvar och studenten knackar på dörren och alla inlämningsuppgifter ska in och det finns varken tid eller ork men jag överlever någonstans mitt i kaoset.

Jag överlever

Det är så det är just nu, varken mer eller mindre. Jag försöker så gott jag kan, jag blir ledsen, jag blir arg, jag hoppas och lyckas och bryter ihop och kommer igen och många dagar vill jag lägga mig ner och… kanske inte dö, fullt så illa är det inte, men i alla fall bara försvinna. Försvinna ur min egen kropp och själ som just nu inte fungerar som de ska. Bli en liten flytande partikel utan krav, utan framtid och utan minnen.

Men sen är vissa dagar bra, övervägande bra. Som idag när det plötsligt är så där nästan sommar och man kan gå ut utan att frysa och jag sakta plockar solstrålar och håller dem varsamt bara för att de lyser upp lite grann. Bara för att mina händer är så kalla nuförtiden och jag behöver all värme utifrån som jag möjligtvis kan få. Som värmen från solstrålar och en annan varm hand någon gång ibland som håller mig trots att det inte alltid gör saken bättre.

Det är fyra veckor kvar nu, det är nästan över, och så kanske jag äntligen kan få andas. Så länge kämpar jag med att samla solstrålar.

// Emmelie

Mjuk

I dina finslipade detaljer ligger den här världens definition av fullkomlig perfektion. I en värld byggd av grå betong är du en ljusglimt bland trasiga själar, en stjärna mitt I den tomma rymden och precis som en stjärna verkar du glittra vid första anblicken. I samma ögonblick, det där första bräckliga ögonblicket, är du stark, tacksamt upplyftande, skimrande även I det grådisiga ljuset som omger dig.

Du formades av så många timmar av hårt arbete, stöptes ur något som verkar stabilt och tåligt. Du valdes för ditt skimmer, höjdes upp för dina mjuka kurvor och avsaknad av vassa kanter. De få kanter du hade slipades snabbt ner, formades om och förskönades till något mer tilltalande. Du valdes för att du kunde bli perfekt, bara din styrka och din sköra mjukhet bar på den potential som krävdes för att varje liten detalj skulle kunna spegla skönheten den här världen krävde av dig.
Bara en diamant kan slipas till perfekta, skarpa facetter. Du, med dina böljande kurvor och mjuka drag är långt ifrån diamantens vassa uppenbarelse, men precis som din avsaknad av diamantens styrka saknar diamanten din flexibilitet och din graciösa medgörlighet. Det skapar en balans, du är lika värdefull, lika perfekt, lika fascinerande

De misstar dig för att vara stark. De ser dig och ser en polerad, hård fasad utan brister. Deras kunskaper om material, om själva essensen till sådana som du, brister, och de antar att du är skapad ur det allra starkaste där din kärna verkar lika tålig som ditt yttre. Mjuk och hård. Det är du. I grunden packad och sammanfogad till något starkt och hållbart men snabbt reducerad till ett långt mer formbart tillstånd när du bearbetas.
I verkligheten är du lätt att ärra, misstag skrapar din känsliga hud, otåliga händer fläckar dig. Sliter ner dig. De vill känna. Dig. De vill stryka sina fingertoppar över dig och känna den svala ytan, de vill inget illa, de vill bara ta del av din perfektion. Och för varje del de tar blir du allt mindre.

Alla brister karvas bort, allt som skulle kunna vittna om hur porös och skör du egentligen är slipas ner tills du är perfekt igen. Till slut är bara det viktigaste kvar, det vackraste hos dig, det som definierar dig. När vi ser dig nu, på håll, lyser du precis som förr. Marmorblek hy i det bleka solljuset. Vacker, elegant bland världens hårda kanter.
   Det är först när vi kommer närmre, när vi lutar oss fram och följer dina kurvor och linjer med blicken som vi inser att något fattas, och när vi ser att något fattas börjar vi fylla ut konturerna, låter våra ögon forma om dig för att ge dig harmoni. Det är då vi backar tillbaka, ryggar vid blotta anblicken, för när vi fyllt ut alla de konturer och kurvor som slipats ner, när vi i våra tankar lagt till alla de fel och brister som karvats bort, det är då vi ser. Du är bruten, sargad in till benen, till själva kärnan av din existens. Vid första anblicken är du stark och vacker och välpolerad men när vi kliver närmre, när vi tänker efter, när vi ser dig på riktigt, då ser vi det groteska bakom din skönhet. Lemmar vridna till oigenkännlighet, smärtan av en mjuk själ, stöpt och formad och instängd i karvad perfektion. Det är det du är. För I dina finslipade detaljer ligger den här världens definition av fullkomlig perfektion.

(Jag skrev den här texten som ett skolarbete nu i veckan, kommentera gärna och säg vad ni tycker, det är alltid kul att höra hur texter tas emot ) 

// Emmelie

Små Ljusglimtar

Jag vill berätta om en sak som hände mig idag. Eller, faktum är att jag skulle vilja berätta om hela min dag, för hela dagens händelser behöver tas in i beräkningarna för att den där lilla händelsen ska vara viktig.

Jag jobbar på ett bibliotek nu över sommaren. Mitt bibliotek, som jag gick till när jag var superliten och som fortfarande ser nästan precis likadant ut trots att det gått flera år sen jag först satte min for där. Visst hyllor har bytt plats och entréer likaså men hyllor, färger, atmosfären och känslan där inne är fortfarande densamma och det känns tryggt, trevligt och pålitligt att sommarjobba på en plats som man känt sen alltid.
De här senaste dagarna har det varit helt fruktansvärt varmt där inne dock, och jag och mina kolegor har svettats bort i den fuktiga kvalmiga, hjärndödande, ickeventilerade värmen eftersom de som är ansvariga för ventilationen på grund av vissa anledningar *host* kommunen *host* inte kan åtgärda den felande ventilationen. Så vi står där inne och regnet öser ner och det är härligt svalt och skönt ute men trots det känns det som att vi sitter i en ångbastu och helt ärligt efter några timmar i det, från klockan halv tio på morgonen, är hjärnan ganska slut. Om man lägger ihop det med vissa… kvinnliga åkommor som ger lätt ouppskattade biverkningar och några kvalmigt sömnlösa nätter så uppstår en inte så glad version av Emmelie. Men som den hårt arbetande sommarjobbaren jag är så fortsätter jag att vara trevlig mot kunder och erbjuda all den hjälp jag kan samtidigt som jag innerligt hoppas att det jag säger verkar någorlunda sammanhängande för jag har ingen som helst aning om vad det är jag pratar om. eller jag glömmer åtminstone bort det direkt efter jag har sagt det, och kvar blir en känsla av att de ord som precis kom ut ur min mun kanske eller kanske inte skapade en mening som personen jag pratar med kan utläsa.
Förvirrad dag minst sagt.

MEN, nu kommer vi till den roliga biten.
Till vår lilla gulliga pittoreska stad kommer en hel del (och när jag säger en hel del menar jag EN HEL DEL) tyska turister, och de vill ofta utnyttja bibliotekets datorer och wi-fi. En sak som jag märkt med just tyska turister är att det är väldigt artiga och trevliga och de är alltid väldigt tacksamma när man hjälper dem och är alltid väldigt glada. Kanske för att de är på semester eller för att sveriges väder är enastående, vem vet. I vilket fall så kom det in en man i sextioårs åldern igår och lånade en dator, men sen kom han till mig och frågade på väldigt tysk engelska om jag kunde hjälpa honom med datorn eftersom den var på svenska och eftersom den inte riktigt ville göra som han sa åt den. Jag hjälpte honom så klart, med glädje, och när han tackade så väldigt mycket och var så väldigt glad och jag svarade att jag gärna hjälpte till (det är ju mitt jobb men det är roligt när kunderna blir glada), så svarade han med: ”You’re like an angel, you’re lika an angel to me.” Och trots den tryckande värmen så blev jag lite piggare.

Idag kom han tillbaka igen, kände igen mig och frågade om jag kunde hjälpa honom med att föra över några bilder som han tagit på sin resa genom europa. Jag hjälpte honom igen, kanske lite tröttare idag än igår men ändå med ett glatt humör.
Senare, när jag gått och tagit en kort rast, kom en av mina kolegor in med en påse.
”Det var en man inne här och han gav den här till mig och sa att han ville att du skulle ha den och att han tyckte att du var så hjälpsam och så trevlig. han tackar så mycket.”
I påsen låg en nyköpt förpackning med glass.
Bara en person kunde ha fått för sig att köpa glass till mig och jag rusade ut, nästan med rörda tårar i ögonen, men då hade han redan försvunnit.

Jag önskar att jag kunde tacka denna man som under en dag av extrem mensvärk, vätskebrist och värmeslag, nästan fick mig att gråta för att han köpte mig glass av tacksamhet för ett jobb jag hoppas att jag genomför på ett positivt sätt. Jag satt säkert i fem minuter och bara stirrade på paketet med glass och kände att ja, idag kanske inte blev en så dålig dag ändå.

Så det där med att vara trevlig, från båda hållen, det ger så himla mycket. En dålig dag kan bli bättre bara genom ett trevligt bemötande och för mig, just idag, var det drivkraften som puttade mig igenom resten av dagen. De där små ljusglimtarna behövs, särskilt gör oss trötta sommarjobbare.

Jag hoppas att alla har en skön sommar trotts det nyckfulla vädret!!

// Emmelie

”2014 var helt svart” – Sara Varga

Jag såg just det här videoklippet och ville gärna dela det här, även om jag inte skriver något långt inlägg om det. Men det är alltid så skönt att höra och se hur andra också känt samma sak och att även om depression är så individuellt så finns det något med det som alltid är samma hos alla. Sen kanske jag som kreativ själ kanske kan relatera mer till Sara Varga än många andra, det kan ju inte jag veta, men jag kände igen mig i det hon säger och sättet hon säger det på. Bara första minutrarna när hon får frågan om hur hon mår och svaret blir ett tveksamt ”bra”.

Det här får mig också att fundera på om inte 2014 var ett ganska tungt år för väldigt många och att många nog behöver den här typen av uppmärksammande av depression från åtminstone en del av media för att förstå att det är okej att ta emot hjälp.

Titta gärna och skicka gärna ett meddelande och säg vad ni tror, jag har varit dålig med att svara på era meddelanden den senaste tiden men jag uppskattar alltid allas vänliga hälsningar och ord.

Ha nu en trevlig Valborg allihopa!!

// Emmelie

”I’d like to be my old self again but I’m still trying to find it”

”Time won’t fly it’s like I’m paralyzed by it, I’d like to be my old self again but I’m still trying to find it.” – Taylor Swift

Jag har gått igenom en del, saker som kräver bearbetning, en process för att sortera upp och rensa ut. Inom psykologin finns benämningen ”de fem sorgestegen” de fem faserna som man går igenom under och efter svåra tider. Jag har en egen version av de där stegen, ett sätt att se på det som passar in.

Steg 1: Sjukdomen.

Nu är det inte jag som har varit sjuk, men de där veckorna, tiden från det att mamma fick diagnosen till dess att vi kom hem från sjukhuset, det var steg ett. Det var den tiden när det bara fanns en sak att göra och det var att försöka överleva. Visst tänkte jag, jag pressade inte undan någonting, jag tänkte, funderade, testade olika scenarion i huvudet samtidigt som jag ständigt sa åt mig själv att vi bara kan ta dagarna som de kommer. Går något fel så hanterar vi det då, det tar bara en massa energi att tänka om.
 Det blir som när man är sjuk och hela kroppen fokuserar alla sina resurser på att bekämpa sjukdomen. Andra delar glöms bort, man försvinner in i en bubbla och allt som händer utanför spelar egentligen ingen roll. Det finns bara fokus för en sak och det är att kämpa för överlevnad. Både fysisk och mental överlevnad.

Steg 2: Tiden efter

Det är så märkligt, den där tiden när man tekniskt sett skulle kunna vara frisk, men inte riktigt är det. Man kommer hem och allt är som förut men ändå så långt ifrån som förut som man möjligtvis kan komma. Jag trycktes ihop, kämpade fortfarande för att överleva men efter de där veckorna av sjukdom så var det som att någon, någon är antagligen jag, tagit min själ, knycklat ihop den och stängt in den i en liten låda i mitt huvud. Mitt huvud som alltid varit fullt med virvlande historier och röster och ord och fraser hade helt plötsligt blivit helt tomt… Det fanns ju kvar där inne, jag kände det vissa dager, visste att någonstans där inne fanns… jag. Jag fanns där inne instängd och tillbakahållen men jag hade glömt vart jag lagt nyckeln och vissa dagar glömde jag till och med bort att en del av mig försvunnit. Vissa dagar försvann bara. Jag är inte bra på att erkänna nederlag, men när jag erkänner nederlag ger jag upp helt och hållet. Till slut kunde jag bara inse att jag inte klarade av att göra saker över huvud taget, jag var inte ens kapabel till att göra det jag tycker är roligt. Fram till idag, nio månader efter mammas diagnos då när allting började, har jag inte läst en enda bok. För de som känner mig säger det en hel del.

Steg 3: Börja läka

Hela terminen tog det, fram till höstlovet var jag… en zombie. På insidan. Men på höstlovet ändrades något. Jag blev ständigt medveten om att det saknades något, vilket förvisso var det mest frustrerande någonsin, men det var åtminstone en skillnad från mörkret. Jag började leta efter nyckeln till lådan som innehöll min ihopknycklade själ men hittade den inte. Som jag sa är jag ganska dålig på att erkänna nederlag, och jag kastar mig ofta tillbaka in i saker för tidigt. Man kan säga att jag tog till alla medel för att bryta upp lådan. Ibland fungerade det, ibland sipprade lite av det där gamla ut och jag använde genast upp det. Till slut funkade det inte längre. Dagen innan julavslutningen skulle jag göra två prov och lämna in en uppgift I skolan. Jag gjorde halva det första provet och när jag insåg att det helt enkelt inte fungerade lämnade jag lektionssalen, låste in mig på toaletten och grät oavbrutet i över en kvart. Det gick liksom inte, jag visste ju att jag borde kunna, att det borde fungera men det gick verkligen inte och jag var så fruktansvärt arg på mig själv. Jag var medveten, jag visste vad jag skulle göra, men hur jag än försökte så lyckades jag inte.

Steg 4: Vila

Jag gjorde inte en enda skoluppgift på jullovet. Inte en enda trots att jag hade fyra eller fem stycken efter mig. Jag sov, jag hängde med kompisar och familj, jag gjorde precis det som jag hade energi och lust med och det fick vara nog. Tyvärr kunde jag inte hålla kvar vid det mottot. Jag är en fruktansvärd perfektionist och undermedvetet går jag efter tron att om jag inte kan göra något bra så kan jag lika gärna skita i att göra det. I skolan är det inte en så bra inställning men för en relativt högpresterande elev så är orden ”det behöver inte vara perfekt” nästan mer en förbannelse än något betryggande. Men jag kom tillbaka, gjorde de flesta uppgifterna jag låg efter I och klarade mig hyfsat.

Steg 5: Öppna upp

Någon stans där tror jag att jag hittade nyckeln till lådan, men jag märkte det inte förrän några veckor senare. Jag slutade vara ständigt trött, jag kända att jag mådde bättre, kände hur kraften kom tillbaka. Kanske berodde det på ljuset, kanske på något annat men jag slutade somna på lektionerna efter lunch. Däremot kunde jag fortfarande inte göra skoluppgifter. Jag skrev om huvudvärken i mitt förra inlägg, så fort jag försökte (och försöker nu också) att göra läxor, så kröp sig huvudvärken på.
Men så för precis en vecka sen verkade den där lådan bestämma sig för att släppa ut min själ helt och hållet. Jag kan bara beskriva det på ett sätt, och det låter kanske lite märkligt när man säger det men det var som att min kropp, som de senaste nio månaderna varit tom, vant sig vid att inte ha en själ som fyller ut den. Så när det nu fanns en själ där igen, en ihopknycklad förvirrad själ som de senaste nio månaderna varit avskärmad från omvärlden men ändå en själ, så blev det nästan för mycket. Jag fick träningsvärk på insidan när mina inre impulser och muskler försökte hitta tillbaka till och sluta samman med min gamla själ. Tyvärr blev mina vänner de som drabbades hårdast av den själsförvirring som drabbade mig, men konflikter har också ett slut så länge man är öppen och pratar om det.

Så det är där jag är nu, och av alla stegen är det sista steget nog det märkligaste jag varit med om. Jag har en kropp och ett halvt medvetande som utvecklats de senaste nio månaderna, och en själ som inte har utvecklats alls. Så vem är jag? Är jag resultatet av de senaste månaderna? Är jag fortfarande samma person som jag var innan min själ låstes in?

Som Taylor Swift sjunger, ibland är det svårt att hitta sig själv igen.
Det tar tid, tid och energi, att läka. Och tålamod, något som jag behöver öva på.
Så till er som läser, känner ni igen er i mina steg? Har ni några egna tips på hur man tar sig vidare som ni kan dela med både mig och andra?

Tills nästa gång: Ta hand om er och tro på att vi alla går mot bättre tider

// Emmelie

Tillbaka 

Jag har aldrig gillat de där första veckorna på året. Eller, jag har inget emot januari som månad egentligen, det är ju vinter, förhoppningsvis snö även om det var lite tunt med det i år, ganska mörkt och ruggit men med mer förhoppning om ljusare tider än i november. 

Men det är framför allt förväntningarna som jag ogillar mest, de där veckorna som är så skimrande nya och som tydligen ska fyllas med en massa dagdrömmar om året som kommer och reflektioner över året som varit. Speciellt i år var det extra energikrävande för mig, att gå tillbaka till 2014 och försöka utvärdera året.     Så jag lät bli, jag undvek bloggen, dels på grund av förväntningarna som ingen hade på mig om att jag skulle skriva ett inlägg om det gångna året och året som kommer. 

Men nu, två månader senare när snön smält bort och solen börjat tina den krispiga morgonfrosten som täcker världen vissa dagar, nu vaknar jag till liv. Och jag kan säga en sak om 2015: Jag hoppas verkligen att det blir ett bättre år än 2014. 

Det finns en annan anledning till att jag inte skrivit sen innan jul, och det är att den där envisa, mörka skuggan som ligger och gottar sig i mitt huvud inte riktigt har försvunnit. Det går framåt, de flesta dagar mår jag faktiskt riktigt bra, när folk frågar hur jag mår behöver jag inte förklara den krångliga situation jag och min familj gått igenom, utan jag kan bara ge dem ett leende och säga att ”det är bra” och faktiskt mena det. Men jag är inte läkt, inte helt och hållet, inte ännu. Och ofta är jag själv den som glömmer bort det. Jag får fortfarande fruktansvärd huvudvärk när jag måste gå vidare och tänka under press, jag har fortfarande vissa dagar när jag inte vill lämna sängen. Jag har dagar som jag släpar mig igenom bara för att kunna komma hem och lägga mig i sängen och sova in nästa dag, med förhoppningen att den kanske kan vara en aning bättre. Jag har hittat ett sätt att ta mig runt de dagarna, de går inte att helt ta bort, men det går att undvika att lägga för mycket energi på dem. Jag måste spara på energin som det är, att lägga den på de där dagarna när ingenting går som jag vill är helt enkelt inte värt det. Lev i nuet och om du inte är nöjd med nuet tänk att det finns en morgondag som du kan göra bättre när den väl blir nu. 

Jag kan titta tillbaka på det senaste halvåret och i efterhand se precis vad som har spelat roll för att göra mig bättre. Vissa av de sakerna har jag nämnt här, vänner och skrivandet och stöttande familj. Men andra saker har hamnat lite i skymundan. Jag skulle kunna skriva dem alla i det här inlägget men då skulle det bli så långt att ingen orkar läsa det. Så det får bli mitt mission framöver, som ett slags mini nyårslöfte i mars, att skriva om alla de där sakerna som spelar så stor roll. 

Tills dess: varma vårkramar till alla!!

// Emmelie 

Depression

Depression är en konstig sak. Det är en sjukdom som inte syns på utsidan, det är en sjukdom som man inte pratar om. Det är en sjukdom som, i dagens samhälle, ständigt är närvarande men ingen riktigt vet vad det är. Det är en skugga, något ogreppbart för människor som alltid får saker svart på vitt, gott eller ont, bra eller dåligt. Depression funkar liksom inte så.

Min mamma har haft en hjärntumör. Det gör mig inte deprimerad. Min mamma har haft tre tumörer innan det, det gör mig inte heller deprimerad.
Det är inte i den fysiska kampen som depressionen ligger, utan i den psykiska, mot allt det där som man inte kan se.
Den kampen, den striden som är osynlig och dold, det är den som tär på mig.

Mina tankar är inte raka längre, de far genom huvudet och försvinner sen in i ett grått dis. Depression. Det är ett så märkligt ord. ”Jag är deprimerad” en så konstig ursäkt. Samtidigt är det den mest giltiga ursäkt jag haft.
Det är inte det att jag inte orkar, att jag inte har energi till att göra mina läxor eller att jag skiter i att göra saker bara för att jag har en ursäkt.
Idag satt jag tre timmar framför datorn och producerade på de tre timmarna ungefär fyra meningar… Jag gör inte det för att jag är lat. Det är stopp, jag kan inte ens formulera vettiga meningar, det mesta jag skriver är bara ord staplade på varandra. Ord utan mening.

Jag vill beskriva depression, men det går inte. En sak kan jag däremot säga, att vara deprimerad och att vara ledsen behöver inte nödvändigtvis betyda samma sak. Man kan vara ledsen när man är deprimerad, onekligen, men framför allt kan man vara väldigt glad också. Det är bara det att det där mellantillståndet, det när man är normalt glad, när livet rullar på, det tillståndet krymper, det slutar nästan existera. Endera är man på jätte jätte jätte dåligt humör, eller så är man på väldigt väldigt bra humör. Jag har en förmåga att vara på ganska bra humör när jag har kompisar runt mig. När jag har vänner runt mig som jag kan prata om vanliga saker med, då kan jag vara jätteglad. Och ofta är jag just det, JÄTTEGLAD!!

Jag satt och pratade med en vuxen på skolan för några veckor sen, och hon frågade hur det var och jag sa som det var (det är också en del av depressionen tror jag, man tappar lite perspektivet på de där sociala koderna och ett ”hur är det med dig då” kan plötsligt besvaras med ”jag mår skitdåligt och är deprimerad” även fast det inte alls vad det personen i fråga ville veta) Jag sa till henne att det är jobbigt hemma och att jag ligger efter i skolan och att jag är inne i en depression och hennes svar blev ”du verkar inte särskilt deprimerad, jag tycker du verkar ganska glad.”
Det ska väl tilläggas att jag under hela samtalet varit ganska positiv till det hela för att jag just då var på det humöret, men jag insåg då hur konstigt det måste vara för alla runt mig (och runt andra med depression för den delen) att förstå. För det är inte bara ett tillstånd, depression är inte ett enda humör och det skiftar ständigt.

Jag hörde en fantastiskt jämförelse om det här häromdagen, min kompis mamma läste en bok om HSP (highly sensitive persons) och där förklarade de just det där förloppet av en depression med hjälp av en sån där leksak man hade när man var liten, en sån där fjäder med ett huvud högst upp på. De jämförde depressionen som att man långsamt drog ner fjädern åt ena hållet, ned mot den punkt när det är som sämst och man är ledsen och arg och frustrerad och allt bara är skit. Långsamt långsamt kommer man närmre och närmre och till slut når man den gräns när det inte går längre. Det behöver inte nödvändigtvis vara botten, det allra värsta, men det är en gräns. Och i mitt fall resulterar det först i en dag av irritation och sen ett stort sammanbrott med en massa tårar. Spärren släpper, fjädern släpps lös och den slår över till motsatta sidan som en pendel. De där första dagarna efter ett sammanbrott brukar ofta vara ganska bra, och eftersom man är deprimerad betyder ”ganska bra” VÄLDIGT BRA. Hyper, minst sagt. Sen slår det tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ena dagen kan det vara jättebra, andra dagen vill man bara stanna i sängen och aldrig kliva upp. Ena timmen kan man skämta och skratta med sina kompisar och två timmar senare, på bussen på vägen hem, måste man hålla tillbaka tårarna och med all viljestyrka försöka att inte bryta ihop.

Är man deprimerad lär man sig att gömma sig när det är som värst. Ju högljuddare och intensiv man är, desto mer försöker man glömma hur illa det är på insidan.

Depression är något som man inte ser, så länge man inte vet vad man ska titta efter.
Jag har aldrig varit deprimerad förut. Jag har däremot alltid haft en ganska bra förståelse för människor runt mig. Men vissa av de där människorna har jag inte riktigt förstått mig på, trots att jag, ju äldre jag har blivit, försökt undvika att döma folk, är det ibland svårt när man verkligen inte förstår sig på andras beteende.
Men det blir som effekten när man köper en ny bil och plötsligt ser just det bilmärket överallt. Ju sämre jag mådde (och mår) desto tydligare såg jag depressionsbeteendet hos andra. En av mina klasskamrater, som jag tidigare ibland stört mig på för att hon inte bara kunde göra uppgifterna som vi fick tilldelade utan att genast gnälla över allt, fick plötsligt en förklaring. Jag förstod, och jag såg att hennes beteende inte alls bara var gnäll, det var hennes sätt att förklara för folk att hon inte mådde bra på insidan. Må vara ett dåligt sätt att göra det på, ett sätt som gör alla runtomkring väldigt irriterade, men alla har sina olika sätt att kommunicera och hennes sätt var att direkt gå på defensiven.

Och så kommer man till det där med skoluppgifter. Det är samma sak där, eftersom depression inte syns går den inte riktigt att sätta fingret på.
Jag har turen att ha ganska förstående lärare över lag, men några enstaka gånger har jag råkat ut för det här. Jag och en kompis till mig, som också mår dåligt, diskuterade det här och hon har råkar ut för det väldigt många fler gånger än jag.

Det är fallet med de förenklade uppgifterna.
Deprimerad: ”Jag klarar inte att göra den här uppgiften. Jag har försökt, jag har tagit hjälp av andra och min hjärna fungerar inte.” Läraren: ”okej det går bra, du kan föra den här lite lättare uppgiften i stället.”…..

Tystnad….

Låt oss jämföra det här med en person som har brutit benet
Det är uppenbart att en person med ett brutet ben inte kan springa 100 meter. En person med ett brutet ben kan inte heller gå 60 meter även fast det är kortare och långsammare.
Det är ganska självklart eller hur?
Det är exakt samma sak om man är deprimerad. Hjärnan slutar att fungera, det är inte det att den flyttar ner sig några grader i svårighetsnivå, den slutar att fungera HELT! Då spelar det ingen roll om man får den lättare uppgift, den kommer inte att fungera då heller, trots att den nya uppgiften är lättare och kortare och allt vad det är.

Jag har full förståelse för att många inte förstår det, jag förstår att det gråa kletet som klibbar i mitt huvud inte är något som alla vet något om, men när jag började prata med mina kompisar, som av någon anledning har lyckats hamna i olika grader av depression de också, säger alla samma sak om det här. Det är inte bara jag, och någonstans måste någon kunna berätta det här för folk.

Vi går inte på strömsparläge, vi är helt avstängda.

Jag vet inte om det här går att förstå, men det är i alla fall nerskrivet, inte bara en tanke i mitt huvud… Det här är också anledningen till att jag på senare tiden inte skrivit något. När man har fullt upp med att hålla huvudet ovanför ytan är det inte så lätt att uppskatta lyxen av att hinna med allt…

// Emmelie