Den gyllne draken

En natt vaknade jag av vinden som lekte mellan träden. Jag kunde känna den mot mitt ansikte, len och varm, som en sommarbris utan tillstymmelse till kyla. Gräset under mig var mjukt, precis som min säng när jag somnat, och det kittlade mina bara armar och fick mig att le. En resa jag aldrig planerat hade fört mig till en ny plats, en plats som väntat på mig.
En lätt smekning, som av fjärilsvingar, snuddade vid min kind och jag slog upp ögonen. En liten flicka satt på min axel och när hon såg mina öppna ögon log hon. Hennes ögon, lika gröna som smaragder, mötte mina i bråkdelen av en sekund, innan hennes vingar fladdrade till och hon försvann i ett skimmer av glittrande stoft. Jag låg kvar, betraktade himlen, som var blåare än någon himmel jag sett. Studerade molnen som formade sig efter mina tankar, härmade varje bild, varje form jag såg för mitt inre. En fågel började sjunga och jag lät blicken vandra, fäste den på skogen som omringade mig, som reste sina vänligt sinnade murar och erbjöd mig sitt beskydd. I skogsbrynet satt fågeln, liten och bräcklig men så full av liv. Den sjöng för mig, bad mig att följa med, att se världen och allt som hörde den till, och det gjorde jag.

Jag följde den sjungande fågeln, vandrade över mossbeklädda kullar, förbi ängar med blommor i regnbågens alla färger och jag förundrades över denna världens obeskrivliga skönhet. Älvor vävde stoftmönster mellan träden, träden som tycktes luta sig närmre och lyssna till mina fotsteg. Fler fåglar började sjunga världens lovsång och snart var jag omgiven av en kör av röster. Skogens invånare, stora som små, följde min väg med förväntansfulla ögon.
Så tystnade plötsligt fåglarna. Skogen tog slut och jag såg ut över en dal, lika grönskande som skogen. Där fanns en sjö, fylld till bredden med klarblått vatten, men trots dalens glans var det mot himlen jag riktade min blick. För där, högt uppe bland molnen cirklade en djurens konung på mäktiga vingar, dess fjäll sken som av guld.
Jag ville dansa, jag ville sjunga, jag ville lämna marken och låta mina ögon fröjdas åt denna varelse som gav så mycket åt världen. Men när draken närmade sig sjönk jag ner på knä och visade min vördnad, och denna plötsliga närhet fick mig att darra.
”Res dig, människobarn, och låt mig visa dig världen,” sa konungen och jag lydde, förlägen över min rädsla. Så han tog mig på sin rygg och jag kastades upp i luften, omfamnades av himlen.

Jag fick se världen, så stor men ändå så liten. Jag fick se allt det goda, skogarna, haven och städerna, grönskan, livet och skönheten. Men så vände konungen om. Han förde mig över himlen och långsamt försvann det vackra. En slätt med vidbränd mark växte under mig och jag skälvde inombords.
” Varken ondskan eller godheten kan segra.” Vi sjönk och jag steg försiktigt ner på den sargade marken.
” Bara du kan göra skillnad,” fortsatte konungen. Hans röst ekade inom mig och jag nickade andlöst.
”Arméerna sinar, bara orden kan skapa rättvisa. Ta orden till hjälp och skapa vår rättvisa, människobarn, rädda oss från mörkret.” Jag böjde mig ner och lät den svarta jorden rinna genom mina händer.
”Hur ska jag kunna skapa något jag inte känner till? I min värld finns inget sådant som rättvisa.”
” I alla världar finns ondska och godhet. Överallt kan rättvisa skipas. Följ ditt hjärta och förändra världarna,” svarade konungen men svaret gav mig ingen tröst.
” Men mitt hjärta vill flyga fritt som en fågel, inte sitta i en bur och lyda order. Denna börda som lagts på mina axlar pressar mig mot jorden, det gör det omöjligt att flyga.”
” Du kämpar för din frihet, människobarn, men friheten kan bli din fiende. Friheten kan göra dig svag. Men följ ditt hjärta, för det är där äkta frihet finns. Återvänd till ditt land, se ondskan och godheten. För varje hjärta där godheten gror kommer friheten ett steg närmre. Återvänd och frigör alla som en gång levt på dessa slätter.” Jag såg bort mot de grönskande vidderna, så nära men ändå så långt bort, och jag önskade att jag kunde ändra på världen. Jag önskade att jag kunde göra skillnad. Så jag höjde mitt huvud och lät mitt hjärtas önskan fylla mig.
”Jag återvänder till mitt land med visdom, jag ska följa mitt hjärta och rädda världarna.” Konungen tog mig i sina klor och med vinden susade jag fram tills jag landade på en bädd av mjukt gräs. Jag såg på träden runt omkring mig, de reste sina murar och skyddade mig mot ondskan. I skogsbrynet satt en fågel, så liten och bräcklig, men ändå så full av liv. Den sjöng för mig, sjöng om frigörelsen, om ondska och godhet. Jag la mig ner och såg på den blåaste himmel jag någonsin sett. Molnen vred sig om varandra och skapade mönster av liv och lycka. Jag slöt ögonen och log, och inom mig växte godhetens frö. Jag lät mitt hjärta visa vägen.

Den här är en kortnovell jag skrev till en novelltävling för ett tag sen. Lämna gärna en kommentar!!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s