En vecka…

…har gått och jag kunde inte ha varit gladare över att skolan har börjat igen. För den som inte vet har jag börjat på fryshusets skrivarlinje i den svenska huvudstaden. En superbra skola, det är i alla fall mitt första intryck. Superbra lärare, superbra människor, och så får jag ju skriva på skoltid också, perfekt!!
För alla människor som möjligtvis läser det här och som ska söka till gymnasiet inom en snar framtid; Fryshuset gymnasium är en jättebra skola, kolla in den!!

Det kommer komma en hel del texter framöver nu. Allt från uppvärmningstexter från skolan som jag gillar, till lite mer serious stuff. Två novelltävlingar och ett projekt arbetas det på, så det kanske kommer lite sneak peaks därifrån.

Sen måste jag påpeka något, som många människor redan sagt, men som ändå är lika roligt att uppmärksamma. Det här hur stockholmarna beter sig när de åker med kollektivtrafiken.
Jag kommer ju själv från ”landet” (och är stolt över det vill jag tillägga) så jag har inte åkt så mycket tunnelbana tidigare, därför kunde jag inte låta bli att skratta åt alla dolda normer som på något sätt bara infinner sig när man åker tunnelbana.
Ungefär så här:
När man väntar på tåget ska man inte stå för nära andra människor, och man ska absolut inte ställa sig för nära perrongkanten innan tåget kommit.
När tåget kommer ska man vänta tills alla på tåget har klivit av, vilket ju inte är så konstigt, men att ta ögonkontakt med dessa människor är verkligen inte bra. Alla går därför och ser ner i marken vid in och utgång.
Det där med ögonkontakten fortsätter, för när man kliver på tåget kan man ju inte stirra på folk som sitter omkring en. Finns det hela lediga ”fack” förväntas man sätta sig där, och inte bredvid någon okänd människa. Helst ska man ta fram sin telefon och lossas att man är fullt upptagen med sitt. Man kan ju titta ut genom fönstret också, men eftersom tunnelbanan huvudsakligen går genom tunnlar (nehej det skulle men ju inte kunna tro) under marken, så är det enda man ser sin egen spegelbild… 

Är det mycket folk och man måste stå, är det bäst att titta ner i marken.

Åh just det, jag glömde ju det viktigaste: Att PRATA med någon som man råkar sätta sig bredvid och som man aldrig träffat förut, det är verkligen VÄLDIGT konstigt, och gör man det ses man av de flesta som en allmänt skum person.

Ja… Stockholmarna är ett märkligt folk, men för mig som skrivande människa är det intressant, och att tjuvlyssna på folk som pratar på just tunnelbanan tror jag kommer bli en av mina favoritsysselsättningar, näst efter att hitta på historier till okända människor.

// Emmelie

File:C20Fi.jpg
Ingen ögonkontakt, inget prat.. (Bild från Wikipedia)

Annonser

2 reaktioner på ”En vecka…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s