Barnböckernas livscykel

Halloj!!
Från och med i går är det en officiell sagofé som bloggar här på lilla bloggen. Man har ju nämligen gått och skaffat helgjobb. Inte så stort visserligen men ändå ett jobb. Så varje lördag framöver kommer jag att läsa böcker för småbarnen på biblioteket i min lilla stad, vilket kommer bli jättemysigt! (Och ganska trevligt att få lite extra inkomst, men det låter ju bättre om man inte nämner pengarna innan man ens börjat jobba.)
Det där med sagofé grejen var min chefs idé, och jag tycker det passar ganska bra. Förutom att alla som jag berättar det för överlyckligt utbrister; ”Åh men då måste du ju ha en rosa klänning och krona på dig när du läser!!”
Efter att alla i ens närhet har kommit med den kommentaren blir man som alldeles mjuk och liksom medgörlig hur man än gör, så i morgon ska jag åka in till Butrix och se om jag kan få tag i en rosa klänning och en krona. Men jag ska bara ha den på lördag för att det är första gången och för att det är kulturdag just då. Så bara klänning vid finare tillfällen.
Det är okej att tycka att det är fånigt, jag är fånig, det är det som är hela grejen.

Men för att komma till det som jag faktiskt ville säga. För när man är sagofé så måste man ju läsa böcker, barnböcker, och det innebär att jag i några dagar nu har gått igenom min barndom, bok för bok och känt mig på gränsen till hysteriskt nostalgisk. Det är helt enkelt underbart.
Så började jag fundera, och insåg att bilderböcker lever i två etapper. Eller kanske mer, i våra mänskliga liv kommer vi mest i kontakt med barnböcker under två perioder.

Den ena är när man är liten, när ens föräldrar eller dagisfröknar (Jag vet, det heter inte Dagisfröken det heter FÖRSKOLELÄRARE. Men det struntar jag i för det hette dagisfröken när jag gick på DAGIS, så det SÅ.) läser för en och man ber dem läsa samma bok om och om och om igen. Men när man väl växt ur bilderböckerna och börjar med mer heavy stuff, då hamnar de där härligt tecknade böckerna liksom på hyllan.

Vissa människor, som jag till exempel, plockar ner dem och dammar av dem igen INNAN vi har fått egna barn. Men så är inte alltid fallet. Jag tror att många människor älskar barnböcker som små, för att sen helt och hållet glömma bort dem, tills de får barn.
DÅ blir det roligt, för då har föräldrarna nästan roligare med att läsa bilderböckerna än vad barnen har. För jag tror helt ärligt inte att det finns något härligare än att sätta sig med en Pettson och Findus och bara förälska sig i alla de små förgyllande orden som man inte riktigt tänkte på som liten. För att inte tala om bilderna!! Och alla mucklorna som ”fiskar allt” och grävlingar som inte äter kattungar och allt möjligt annat kul. 

Det är verkligen synd att man inte läser bilderböckerna oftare, även under den där tiden när man är för gammal, men ändå för ung.

Man kanske ska skapa en facebookgrupp:
För sagobokens rätt till ett fullt utnyttjat liv!

So long

// Emmelie

Annonser

2 reaktioner på ”Barnböckernas livscykel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s