Gullmarsplan

De kommer i vågor, alla på samma gång, i nästa ögonblick ingen alls.

Hanna står bakom disken inne på pressbyrån, en förbisprungen person på en plats där alla ska någon annanstans, alla ska iväg.

Hon ska ingenstans. Hon tar emot pengar från en kvinna som ständigt ser sig om över axeln. Kvinnan mumlar något på ett annat språk, rättar till sjalen som hon bär hårt lindad runt huvudet. En odör, en blandning mellan tung parfym och svett når Hannas näsa. Hon tycker nästan lite synd om kvinnan med hennes långa kjolar. Själv är hon klädd i ett par shorts och ett linne och hon är ändå tvungen att ibland, med en diskret gest, torka bort de små svettdropparna i pannan. Kvinna tar sin växel och går sin väg. Hanna kikar ut i entréhallen på Gullmarsplan, än så länge är det ganska folktomt, tågen har inte kommit in ännu. Vid en bänk lite längre bort sitter en tjej böjd över sin anteckningsbok. Precis utanför dörrarna till pressbyrån står tre personer lutade över en karta. En av dem pekar hätskt på en punkt på kartan.

”Hit ska vi, jag vet det!” Sen drar han en linje med fingret till en annan punkt. ”Så här kan vi gå, ner här, bort där, runt här. Sen är vi så gott som framme.” De andra ser skeptiskt på honom men börjar ändå vika ner kartan igen. Precis då börjar människor vandra genom spärrarna, eller rättare sagt, de flesta rusar fram och har inte alls tid att se sig omkring.

En kille med en blå och en röd sko skyndar in till Hanna och köper en snickers. En vindil med tunnelbaneluft följer med honom innanför dörren. Lukten av fuktig sten, damm, avgaser och allt det där som finns i tunnelbanornas mörka gångar som man helst inte vill tänka på. Det luktar alltid så på tunnelbaneperrongerna, i den ständiga blåsten som byggt bo nere i tunnelbanesystemet.

Killen med skorna vill inte ha tillbaka växeln på tjugolappen han lämnade fram utan skyndar bara vidare till espresso house för att köpa en kopp kaffe. Hanna rynkar på näsan. Att folk kan dricka så mycket kaffe. För tillfället är det till och med kö för att köpa det där giftet. Det är som om alla är besatta, tänker hon. Hon föreställer sig en bild där alla som går förbi har glasartade blickar, händer som skakar av koffeinrus och munnar som viskar Kaffe! Kaffe! Kaffe!
Det är ju inte ens gott, tänker hon och fnyser inombords åt det fåniga kollektiva kaffesuget.

Gullmarsplan skiss renskriven text i samma skolprojekt

// Emmelie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s