Jag måste berätta en ny historia

Jag berättar historier, det är det jag gör, det är det som gör mig glad, det som får mig att ta mig igenom saker, både positiva och negativa. Jag skriver andras historier, jag skriver om kärlek och sorg och lycka och vänskap och jag målar upp hela världar med orden som virvlar i mitt huvud. Där finns så klart delar av mig själv, de där personerna som växer fram ur mina ord är skapade ur mig, ur vad jag känner och tänker och drömmer om. Det betyder inte att de är jag, men de är en del av mig. I vanliga fall räcker det.
Men ibland gör inte livet som man vill, ibland går planer om intet och ibland, även om det sällan händer, försvinner allt. Allt som man har planerat, allt som man har tänkt och drömt och hoppats försvinner bort. Så är det med texter och historier, så är det med verkligheten. Idag måste jag skriva om verkligheten. Idag måste jag få mina darrande fingrar att skriva en annan historia än de jag brukar skriva. Idag måste jag skriva min historia, den som inte är byggd av ord, utan av verkligt kött och blod.

Den historien handlar om en tjej som ska börja andra året på gymnasiet, som älskar att läsa och skriva. Den handlar om en liten, virrig men älskad lillasyster med diabetes. Den handlar om en pappa som kan bygga det mesta och som nästan alltid kan hitta finurliga lösningar på alla problem. Men framför allt handlar den om en mamma som tjatar över vanliga mammasaker, över betyg, som oroar sig när man åker iväg med kompisar och tittar på bio sent på kvällen, en mamma som lagar fantastisk mat och som har runt 100 orkidéer stående där hemma i villan.
En mamma med cancer.

Jag tänker inte börja från början, men jag kan berätta att frasen ”Min mamma har cancer” har använts fler gånger av mig än jag har lust och ork att räkna. Den används i omgångar, och första gången var jag så liten att jag knappt kommer ihåg det. Då satt tumören i vänster överarm och doktorerna tog bort den genom operation och strålning. Den kom tillbaka tre gånger, tre operationer med månader eller år emellan, innan den gav med sig.
När jag gick i åttan, tretton år gammal, kände mamma en knöl i sitt bröst och när hon åkte till doktorn för att kolla upp det visade det sig att hon hade bröstcancer.
Cancer.
Det är ett enormt ord, ett dödligt ord och vi grät, allihopa. Jag grät för att mamma grät, för att hon var sjuk och att det var Cancer. Men jag mins att jag ganska snabbt bestämde att jag inte kunde gråta för att mamma kanske kunde dö, för om jag tänkte så så kunde jag inte fungera. Jag mins dagar av väntan, när vi väntade på svar från röntgen och provsvar från labbet som skulle visa om det fanns cancer någon annanstans i kroppen på min mamma. Den veckan var mamma rädd, det märktes. Provsvaren kom tillbaka negativa, ingen cancer i någon annan del av kroppen. Det var en liten lättnad mitt i alltihop.
Det är konstigt hur man vänjer sig vid saker som borde vara omöjliga att vänja sig vid. Året som följde var fyllt med cellgiftsbehandlingar, tabletter och sjukhusbesök. Efter cellgifterna, sommaren 2011 opererade de bort det högra bröstet och efter det följde en lång tid av återhämtning. Cellgifter är inte bra för kroppen, cancer är visserligen värre, men det blir en hel del komplikationer bara utav cellgifter, hormonblockerare och alla andra läskiga mediciner man måste trycka i sig.

Efter det var det ganska lugnt ett tag. Mammas kropp återhämtade sig aldrig riktigt efter den där bröstcanceroperationen, men livet återgick någorlunda till det normala. Jag sökte till gymnasiet, kom in på mitt förstahandsval på en skrivarlinje på Fryshuset i Stockholm och började där hösten 2013. Det blev mycket i skolan, men jag gjorde det jag tyckte var roligt, att läsa och skriva, och det gick bra trots att det var stressigt.

Våren 2014 slog det till igen, i livmodern den här gången. Man vänjer sig inte vid sådana besked, aldrig någonsin hur många gånger man än måste ta emot dem. För första gången var jag arg, mamma sa att det var okej att vara ledsen, alla sa att det var okej att vara ledsen, men jag var bara arg. Arg på livet, arg på ödet för att det inte kunde lämna min mamma ifred. Mina älskade älskade kompisar gjorde det lättare, de hemifrån och de från skolan och de distraherade mig. Det visade sig dessutom att cancern satt på insidan av livmodern och att ingreppet för att gå in och bara plocka bort den inte var alltför avancerat. Ännu en kroppsscanning visade inga tecken på mer cancer, mamma bad om att få göra en skallscanning också men doktorerna trodde inte att det var nödvändigt.

Nu, Juli 2014, är det sex veckor sen de opererade bort livmodern på mamma. Då var det inte så farligt, då tänkte jag att det var över, att det var skönt att det inte varit större. Inga cellgifter, ingen strålning. Skönt.
Nu vet jag bättre. För det doktorerna inte visste var att när de lät bli att göra den där skallscanningen, låg antagligen helvetet som skulle bryta ut sex månader senare redan inbäddat där inne.

Det är här historien börjar, och den är helt och hållet sann, det är min historia, mina tankar och min familjs tankar. Jag vet inte hur den slutar, vilket för mig, som alltid planerar mina historier in i minsta detalj, är en stor svårighet. Det är värst att inte veta.

Vi åkte till Amsterdam med familjen den 15 Juni. Vi var jättepeppade allihopa, vi hade planerat allt. Vi skulle bo på ett femstjärnigt(!!) hotell mitt i Amsterdam, strosa längs kanalerna, äta lokal mat som kibbling (färsk friterad torsk) och poffertjes (Små holländska plättar) och inte alls lokal mat som räkdumplings, nachos och tapas. Vi skulle shoppa och insupa atmosfären.
Redan i bilen på vägen till flygplatsen mådde mamma dåligt. Hon vaknade med migrän på morgonen och mellan Arlanda och Amsterdam kräktes hon flera gånger. Det sänkte oss lite, det är aldrig kul att ha någon som mår dåligt med sig när man reser, men väl i Amsterdam blev det bättre och på kvällen fick hon i sig lite mat.

Resten av resan kunde inte ha varit mer lyckad, förutom att jag blev så mätt så många gånger att jag nästan slutade känna vad maten smakade. Jag skulle kunna skriva en hel utläggning om vad vi gjorde i Amsterdam dagarna vi var där, men det skulle inte vara så intressant att läsa eftersom vi verkligen bara shoppade, åt eller vandrade runt i stan och turistade. Men mamma hade fortfarande ont i huvudet, även om hon inte kräktes längre.

Onsdagen andra juli ringde mamma hem. Då var hon på vårt landställe och jag och pappa var hemma och jobbade. Jag var med en kompis, Linnea, och vi satt och pratade skit på mitt rum. Vi pratade killar och jag klagade över att en kille från min högstadietid hört av sig efter ett helt år utan kontakt, plötsligt väldigt mån om att bli kompis med mig igen. Jag kräktes lite på det, tycket att det var jobbigt onödigt och Linnea skrattade åt mig. Sen ropade pappa från nedervåningen, sa att jag måste komma ner och han lät konstig på rösten. När jag kom ner för trappan och pappa stod där med telefonen i handen visste jag vad som hänt innan jag ens tagit den ifrån honom och pressat den mot örat. Mamma hade varit hos doktorn och de hade antagit att huvudvärken i Amsterdam varit migrän. Men de hade ändå bestämt sig för att göra en huvudröntgen.
Det är inte så att man går omkring och ständigt tänker att alla fel som kommer upp skulle kunna vara cancer men tanken hade funnits där, den låg och skavde i bakhuvudet och när jag såg pappas rödgråtna ansikte och telefonen som han sträckte fram mot mig visste jag direkt vad jag hade att vänta mig. Jag grät stor tysta tårar medan hon pratade, höll om pappa med ena armen och telefonen i ett järngrepp med den andra. Hon kunde ändå inte säga så mycket, mer än att de hittat något som inte stämde på röntgen och att det var cancer. Det var som om min kropp fryst till is, bara stannat upp mitt i en rörelse och vägrade att fortsätta framåt. Jag hade ju fått mitt första sommarjobb, jag skulle ju hänga med mina kompisar och bara njuta av sommaren. Nu fick pappa åka upp till vårt landställe där mamma var på torsdagen, jag skulle stanna till onsdag veckan därpå, jobba färdigt mina sista dagar och sen ta tåget uppåt.

Jag tillbringade de sista dagarna hemma tillsammans med mina kompisar. På onsdag kväll kom en annan kompis, My, och sov över. Det är så lite som krävs egentligen, så lite som behövs för att man ska känna sig det minsta normal. Vi tittade på film, satt tätt ihop och lyssnade på musik, låg uppe halva natten och pratade om allt och inget och jag kommer aldrig kunna förklara hur stor roll det spelar. Det är sådant, vanliga saker, som behövs för att man ska överleva.

På lördag morgon ringde mamma och bad mig komma upp på söndagen istället, för att hon ville ha mig nära, inte 30 mil bort. Så på söndag morgon satte jag mig på tåget och lämnade hemma bakom mig för ett tag. Ett litet tag som kunde ändra allt.

// Emmelie

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s