Reaktioner

Det är alltid jobbigt att berätta för folk att ens mamma har cancer. Det är ännu värre att berätta för folk att ens mamma har cancer i hjärnan och att tumören i armen, bröstcancern och cancern i livmodern antagligen varit lätta i jämförelse med det här.
Det är jobbigt oavsett om folk är direkt berörda, som kusiner, släktingar och nära vänner, eller om de bara är arbetskamrater eller bekanta och det är värre den här gången eftersom hjärntumörer är så väldigt olika från person till person. Det är svårt att förklara för folk när man själv inte vet någonting. Som att få beskedet i miniformat om och om igen. Men för mig är det på sätt och vis är det skönt att berätta, att slippa gå och bära på det trots att det är jobbigt.
Ibland inbillar jag mig att, för varje person jag berättar för, blir bördan lite mindre. Som en hög med stenar inom mig som jag delar ut till folk runt mig. Vissa vill inte ta emot dem, andra erbjuder sig att ta större lass även om jag inte kan ge dem mer. För dem är en enda liten sten inte särskilt mycket, bara som en tanke i bakhuvudet när de pratar med mig, som en tanke när de pratar med någon annan i vänkretsen. För mig gör det stor skillnad och jag är för evigt tacksam för de som tar emot mina stenar.

Alla reagerar på olika sätt när jag berättar. Jag reagerar på olika sätt varje gång jag berättar. Jag har sett många olika reaktioner och jag har tänkt mycket på vad som är ett bra eller dåligt sätt att reagera på. Vad jag kan säga är att det märks om folk faktiskt bryr sig, eller om de inte gör det. Det finns nämligen de som fuskar, som så gärna vill visa att det bryr sig, mest för den goda sakens skull och mindre för att de faktiskt vill veta, de vill visa sitt deltagande trots att de inte alls vill delta. De kan vara helt tysta, vägra säga något om det hela men ändå vilja komma fram och dela ut kramar till behövande. De kan tassa runt ämnet som om de är rädda att det bränns, som om de är rädda för att höra vad det faktiskt handlar om. De vill inte erkänna att de inte har en aning om hur de ska hantera allt.
Av de som faktiskt vill veta finns det de som jag kan se håller tillbaka, de kanske inte vill ställa frågor för att de är rädda för hur jag ska reagera, de kanske inte vill komma i närheten och ge mig en kram för att de vill ge mig mitt personliga utrymme.

Sen finns mina kompisar, som är en liten grupp för sig och som jag önskar att alla kunde dra lärdom av, oavsett situation. Mina älskade kompisar, Sara, Melinda, My och Becka, och så Linnéa så klart. Jag har ju självklart fler vänner som hör av sig och ger stöd, om ni läser det här vet ni vilka ni är, men det är de här fem som utgör mitt personliga team. De håller mitt, och inte mammas huvud, över vattenytan. Jag förstår att det är svårt för alla andra runt omkring att förhålla sig till det här, för det är ännu värre för mig. Men i morse, efter att ha läst mitt förra inlägg, skickade Melinda ett meddelande till mig.

”Emmelie. Jag frågar detta med all respekt.
Hur vill DU att jag ska bete mig i den här situationen?
För jag vet inte, och jag tror att det är bättre att fråga
än att göra det jag tror att du vill att jag ska göra.
Jag älskar dig galet mycket, puss”

Jag började nästan gråta när jag läste det, för att jag blev så otroligt tacksam att någon visat för mig vad en perfekt reaktion innebär.
Jag skrev tillbaka, och förklarade precis hur jag önskar att folk borde försöka tänka. Det här är vad jag känner, men jag tror också att många som gått igenom jobbiga saker kan hålla med mig, åtminstone på vissa saker.

Erkänn att du inte vet vad du ska göra, det är okej, jag vet inte heller.

Fråga. Fråga fråga fråga och fråga igen om det behövs. Håll inte inne med något. Fråga om vi fått reda på något nytt, fråga hur det är Precis Just Nu Idag. För idag, precis när vi pratar, kanske är en bra dag, och då kanske jag inte alls vill prata om operationer och strålning och Cancer utan hellre pratar om den där konserten jag vill gå på, den där roliga videon jag såg eller den där snygga killen som gick förbi när jag åt glass häromdagen.
Men det kan också vara en dålig dag, när jag ändå gråtit så mycket att jag lika gärna kan prata om allt det hemska, när jag bara vill få ur mig allt det där som snurrar i huvudet och gå helt tyst gråtande med telefonen tryckt mot örat och ändå veta att det finns en person på andra sidan luren som tålmodigt väntar på att jag ska fortsätta berätta, när jag känner mig redo.
För det är också viktigt. Att Lyssna. Lyssna på allt det hemska, lyssna på allt det positiva, lyssna om jag frågar hur din dag har varit. För då vill jag inte prata om mig, utan då måste jag också få lyssna ett tag, höra efter hur världen ser ut utanför bubblan som jag lever i nu.

Men framför allt måste du fortsätta vara du, det gör det inte bättre om jag som liten och nedbruten ringer eller träffar dig och du helt och hållet försöker böja dig efter mig, bara för att jag är liten och nedbruten. Gör saker normalt, prata om den där låten du hörde igår eller om planerna att färga ditt hår grönt. Man måste inte prata om Cancer hela tiden, bara för att den råkar finnas i ens medvetande hela tiden.

Sen är varje litet sms, varje liten hälsning från ”Hej hur är det?” till långa utläggningar och styrkebooster, guld värt. De kan inte inge hopp, för hopp kan bara läkarna ge nu för tiden, men de ger styrka, vilket är minst lika viktigt. Det har mamma sagt också, och för varje litet sms som trillar in och som hejar på oss sitter vi en stund med tårar i ögonen. Inte rädda eller oroliga eller arga tårar, utan tacksamma tårar, för att folk faktiskt bryr sig i en kamp som inte är deras egen.

Och så är det det där med kramar. Alla är olika, men om du vill trösta mig på bästa sätt: Ge mig en stor varm kram. Man mår bra av kramar oavsett om man är ledsen eller glad. Så skit i det där med personligt utrymme. Kramas om det behövs, alltid.

// Emmelie

(Tillägg: Jag kommer att lägga ut inlägg med jämna och ojämna mellanrum ett tag framöver nu. Om du läser och vill ha meddelanden om när jag uppdaterar så får du gärna skriva upp din mailadress i ”Följ mig” rutan till höger i menyraden. Inget wordpresskonto krävs och du får ett mail som en påminnelse varje gång jag uppdaterar.)

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s