Det lilla mörkret

Jag skriver från en brygga vid en sjö, det är 25 grader varmt ute, 24 grader varmt i vattnet. Vårt sommarhus ligger knappt fem meter från vattenbrynet och när man sitter och äter på altanen kan man höra vågorna som kluckar mot berghällarna en bit bort, det är här vi andas, det är vårt paradis. När jag åkte hit i söndags gjorde jag det med viss motvilja, dels för att jag visste att det skulle vara omöjligt att undvika faktumen när jag faktiskt kom hit, det skulle inte finnas 30 mil väg mellan mig och cancern i mammas huvud. Å andra sidan skulle det heller inte finnas 30 mil mellan mig och mammas varma kramar, mellan mig och resten av min familj.
Men det jag grämde mig mest över var att den rena klara luften, de små vågorna som kluckade mot bryggan, blåbären som just var på väg att mogna och fåglarna som sjöng i skogen, alla de sakerna som var delar av vår lilla oas, skulle besudlas av ett besked, en liten nypa mörker. Och jag hatade det. Egentligen spelade det ju ingen roll, skadan var ju redan skedd, mörkret hade redan krupit in i våra timrade hus och låg på lur när jag kom dit, men jag inbillade mig att det inte skulle vara där så länge jag inte var där heller, som om mörkret kom med mig.
Irrationellt, konstiga tankar men när jag satt där på tåget med Ed Sheerans nya album i öronen verkade det vara det viktigaste. Kaos ändrar synen på saker.

// Emmelie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s