Mamma, Dotter, Syster, Vän Del 2

Torsdag 17/7

Hemma. Igår åkte vi hem från landet. Det gick faktiskt bra, mitt i allt. Känns som om vi var klara med landet denna gång och känslan finns faktiskt att vi ska åka upp på novemberlovet. Cellgifter kan ju planeras och resten av kroppen får jag fortfarande lita på att de är rädda om på måndag.

Hjälp. Att ta emot hjälp. Hur gör man det? Vad kan man få hjälp med? Hur ber man om hjälp?  Jag har funderat mycket på detta. Om jag överlever operationen så kommer vi att behöva hjälp, på olika sätt. Ni är så många som skriver och säger ”Säg till om du behöver hjälp!” Ja, efter måndag kommer jag och familjen att behöva det.  Hur ska den se ut? Jag vet inte, men jag tänker så här:

Vi satt på landet och försökte fixa räkningarna och alla papper på datorn. Utanför fönstret dyker plötsligt Karin och Lasse upp. I handen har de en kasse och det visar sig att det ligger lasagne, bröd och hemkokt rabarbersaft i den. Här kommer jag med lite lunch, säger Karin. Ät och njut! Fantastiska människor som ser att just nu, när jag ändå gör mat hemma så fixar jag till er också. Jag är så oerhört tacksam för maten, men också för tanken! Tack kära Karin och Lasse för det!

För några dagar sedan ringde en vän och sa: Tänker att jag vill göra något för dig. Skulle du kunna tänka dig att gå på massage på torsdag? Jag kan säga att det inte stod på listan över saker som jag ville göra, men när jag fått frågan insåg jag att det var en utmärkt idé. Att bygga på kraft innan måndag, att hitta rätt fokus, det kan massagen hjälpa till med. Min massör Carina var viktig förra gången jag hade cancer och min plan är att använda hennes kunskaper när operationen är färdig och resten av kampen sätter in. Hon fixade så att jag kunde komma efter dagens slut, fixade så att det fanns tid till mig för en sista massage innan måndag. Bara det är hjälp som värmer i hjärtat! Så tack min vän för massagetiden, det gjorde livet lite lättare! Och tack Carina för att du tog dig tid att massera mig!

Den här gången är cancern på riktigt! Så känns det. Jag har bestämt mig för att kommunicera tydligt med er som finns runt om mig. Jag kommer inte att kunna be om hjälp. Vi kommer inte att veta riktigt vad vi ska be om. Har du en tanke så tar vi tacksamt emot den! Det kan vara mat, eller massagetider eller en fika eller allt mellan himmel och jord. Men initiativet behöver komma från dig, inte från mig den här gången. Det är alltid trevligt med blommor när man kommer hem från sjukhuset, men kanske inte alla på en gång, Jag kommer att finnas här under hela hösten om allt går som det ska på måndag  och då finns ju tid för en uppmuntran lite senare. Alla ni som skriver inlägg på Emmelies blogg, alla ni som skickar sms och ni som ringer och kollar läget, jag läser och får styrka från det. Emmelie ska försöka hjälpa till att skicka ett kort meddelande på det som ni skriver men jag vill att ni vet att jag läser texterna från er och att de ger mig kärlek och värme. När jag kommer hem från sjukhuset är det ok att ringa, orkar jag inte svara så gör jag inte det, men om jag mår ok så pratar jag gärna. (Jag hoppas att jag kan det, att inte språket försvinner…) Alla som finns runt om kring är extra viktiga för mig denna gång.

Idag ska vi ha en bra dag och imorgon är det sjukhuset som gäller. Jag skriver imorgon kväll igen. Då vet jag mer om vad som händer framåt.

Vänner. Jag har många vänner, ni finns där och stöttar på olika sätt. Det finns dock en vän som är extra viktig och det är min vän Lisa. Hon har följt mig genom åren och på nära håll sett det som hänt. De senaste veckorna har hon varit en fantastisk vän och nu när jag är hemma igen finns hon här. Under tiden som vi varit på landet har vi pratat varje dag och nu har hon precis lagt en stund på att fixa lax och potatis och efterrätt till en trött familj. Tack min älskade vän för allt du gör och för att du finns här hos oss! Jag älskar dig!

Vad är det som händer när något sådant här inträffar? När livet kastas omkull. Detta är en text utan struktur och snygga idéer. Jag samlar allt som jag tänker och som jag känner och skickar ut det på en blogg. Det som står är bara tankar som jag behöver få ur mig och jag tänker att någon kanske är intresserad att läsa vad som rör sig i mitt huvud. Mycket mer finns så klart, men allt kommer inte nu. Jag hoppas att jag kan skriva mer efter måndag.

Karin

Del 1

Del 3

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s