Mamma, Dotter, Syster, Vän

Min älskade mamma har skrivit på eget håll de senaste dagarna och vill att jag lägger upp det. Jag publicerar texten i flera delar så att det ska vara lite lättare att läsa, länkarna till alla delarna finns längst ner i inläggen. 

Lördag 19/7 -14

Nu skriver jag för sista gången innan operationen. Jag skriver helt och hållet för min egen skull och många fel finns säkert, det är inte viktigt denna gång. Jag lägger den nya texten i ordning, sist i dokumentet (I sista inlägget) och vill att ni börjar läsa här  uppifrån. Nu ska vi se vad jag skriver:

Onsdag  16/7

Jag skriver, inte lika fantastiska texter som min underbara unge, men jag skriver. Skriver för att försöka sortera tankarna, skriver för att försöka hitta en mening i det som händer och för att försöka förstå.  Hur förhåller man sig till att livet återigen slängs upp i luften och blir hängande som en ballong som man inte har kontroll över?

De här första veckorna har varit kaos och sorg. När jag åkte till sjukhuset den 2 juli var jag helt inställd på att det var migrän jag hade. När jag la mig i datortommografen kände jag mig ganska lugn. De tog den första bilden, utan kontrastvätska, för att kolla att bilderna blev bra. Sen hände inget på ett tag. Efter en stund kom sköterskan in och sa att en läkare kollade på bilderna. Efter ytterligare en stund kom läkaren in och sa att jag skulle flyttas över till magnetkameran i stället. De hade hittat något som inte såg bra ut. Just då förstod jag att livet aldrig mer skulle bli som det varit.

Jag blev kvar i Mora över natten men kände att den tiden som var kvar till operationen inte skulle tillbringas på sjukhus. Jag tjatade mig till att få åka hem. Torbjörn kom upp dagen efter, på torsdagen. På söndagen såg vi till att Emmelie kom hit. Hela familjen samlad.

Just då var planen från Mora lasarett att operationen skulle ske ganska snabbt. På måndagen ringde jag till Uppsala och fick prata med en vårdplanerare som sa att de skulle diskutera mitt fall på eftermiddagen eller på förmiddagen dagen efter. Sedan skulle hon höra av sig. Jag bad då att få prata med någon som kunde säga någonting om mitt fall. Det dröjde inte länge innan en läkare hörde av sig. Han berättade att tumören är stor som en golfboll och att den sitter inne i hjärnan, på vänster sida, och att den sitter komplicerat till men att den är operabel. Ett stort blodkärl och nervbanan till högra sidan ligger precis vid den. Inte bra… Vad som kommer att hända efter operationen ligger utanför min kontroll. Paniken spred sig i kropp och själ, jag vill inte dö och jag vill inte bli en grönsak som bara ligger.

Familjen har en tuff tid. Mina föräldrar och min syster med familj var också här på landet och alla har haft det tufft. När jag nu ser tillbaka på veckorna så är jag glad, mitt i allt elände, att operationen dröjde tre veckor. Människan är ju konstruerad med en katastrofberedskap för att hantera just katastrofer. Missförstå mig rätt, livet är skit! Men natten mellan fredagen och lördagen nu i helgen så skiftade något i mitt huvud. När jag låg i sängen, vaken efter allt kortison som jag äter, så kände jag att operationen bara måste fungera. De personer som ska operera mig är Sveriges bästa hjärnkirurger. Jag måste lägga mitt liv i deras händer på måndagen och lita på att de fixar detta. Det är inte lätt och livet är fortfarande riktigt kämpigt men känslan av att jag ska dö på måndag är lite mindre än tidigare.

Att vara mamma och fru och syster och barn i allt detta är en komplicerad historia. Mitt kontrollbehov är stort och att försöka hitta det man kan kontrollera i en situation som den här blir viktigt. Ekonomi, skolkontakter med flickornas skolor, att fundera ut hur man ska göra kring flera frågor har tagit en stor del av tiden.

Emmelie har ju skrivit om det som händer. Hon hittar sätt att formulera sina tankar och hon ger mig styrka i det som sker. Ibland är det inte lätt att veta hur man ska hjälpa sina barn när något sånt här händer. Vi kramas och pratar men ibland är det bara ”vanlig tid” som gäller. Bakning, badning eller fika på stan. De andra gångerna med cancerbesked har vi haft en öppen kommunikation. Vet inte om det alltid varit rätt men jag kan se att det hjälper denna gång. Att vi kan prata om det som händer underlättar och stärker. Sen vet man ju aldrig vad barnen tänker inne i sina huvuden men jag hoppas och tror att de vet att vi vuxna finns där för dem.

Hur hanterar man det faktum att man kanske inte lever efter nästa måndag? De första veckorna hann det komma många sådana tankar. När barnen är 12 och 16 år ska man inte behöva leva utan sina föräldrar. Vad vill jag att de ska ha med sig från mig? Vad behöver de för att utvecklas till starka och trygga personer i livet? Det är inte lätt och alla funderingar har inte givit mig  några bra svar. Det enda jag vet är att det behöver finnas trygga vuxna omkring dem som finns där om det värsta skulle hända. Familjen, vänner och bekanta, skolan och alla ni som är inne och läser vad som skrivs på Emmelies blogg. Alla är viktiga i detta!

Mitt mål är att överleva detta med de flesta funktioner i behåll. När operationen är klar har Emmelie lovat att fixa en bloggsida där jag kan skriva lite vad som rör sig i mitt huvud. Jag har det som ett projekt efter operationen.

Karin

Del 2

Del 3

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s