Och så jag igen

Det har inte blivit så mycket skrivet från min sida de senaste veckorna. Dels för att det egentligen inte händer så mycket nytt i min del av vår historia för tillfället, dels för att mamma redan skriver om hennes upplevelser och det är ju ändå det som just nu spelar roll. Det är så det är, man har inte alltid något att skriva om.
Med den skillnaden att jag alltid har något att skriva om.
Jag förstår att de flesta av er som följer mig nu är mest intresserade av att läsa hur det går för min mamma och vår kamp, men det här är i grund och botten en skrivblogg och nu när vår skumpiga sommar börjar plana ut i hjulspår som är så nära de gamla vi kommer att komma så är det skrivandet som kommer att ligga i fokus, med små uppdateringar om läget från både mitt och mammas håll. Jag hoppas att någon vill läsa det jag skriver, trots att det inte är uppdateringar om ett liv med cancer.

För nu fyller jag dagarna och tankarna med en annan typ av skrivande, en typ som jag är mycket mer hemma i och som är det som jag gör mest hela tiden när jag inte behöver få ur mig alla tankar om en mamma som har cancer. Det är projektskrivandet som just nu ligger i fokus, och jag har ÄNTLIGEN kommit igång på riktigt. Eller, jag och jag, det är väl mer VI.
Jag och mina fyra underbara kompisar startade i mars ett projekt som nu officiellt fått namnet ”De kallar oss esteter”. Vårt mål är att ta erfarenheter från vår egen skolgång (Tre av oss fem går på estetiska gymnasielinjer) och försöka visa för folk hur gymnasiet faktiskt är, både på ickeestetlinjer och på estet. Det finns så många myter och stereotyper om alla gymnasielinjer och det påverkar dels vilka som söker till de olika linjerna, att man när man väljer gymnasium i nian väljer bort linjer för att man antar att man inte ”passar in” i stereotypen av den linjen. Dessutom påvekar det allas syn på gymnasieelever. Säger man att man går en estetisk linje kommer genast frågorna varför man inte färgar håret svart, har piercings och lyssnar på heavy metal. ”Går du estet? det skulle jag aldrig ha kunnat gissa…” Det är egna erfarenheter, jag skojar inte… suck…

Så det är vad jag gör nu, klankar ner på stereotyper tillsammans med mina bästa vänner, och det kommer jag att göra ett tag framöver. Sen får vi se vad mina små projektuppdateringar blandas med. Kanske dikter, kanske kortprosa, kanske noveller, vem vet vad jag känner för.

Men i vilket fall, inlägg med litterära inslag kommer komma, så se upp 😉 Tills dess:

Ha det bra!!

//Emmelie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s