Regn

En liten monolog jag jobbade på under skrivarlektionen i tisdags, kommentera gärna och berätta vad ni tycker. 

Det regnar. Enkel iakttagelse.
Folk hatar när det regnar, det är blött och kallt och opraktiskt. Jag älskar det, eller i alla fall att vara inne när det smattrar mot taket och jag kan krypa ihop och titta på hur det kastar in världen i ett nytt ljus. Jag älskar att inte behöva hitta på en ursäkt för att vara inne. Jag älskar att springa genom regnet med människor jag älskar, att känna dropparna droppa ner för näsan och att skratta för att det inte spelar någon roll. För egentligen är det ju bara vatten och när jag kommer in kan jag bara skala av mig alla kläderna och sätta på mig rena torra nya. Den där känslan, när man är blöt och kall och sen sätter på sig varma torra kläder, det är en känsla att spara på.
  Och så kan jag sitta uppkrupen nära, nära de där människorna jag älskar, i mörkret, och jag kan sluta fingrarna runt en ångande kopp och människorna jag älskar kan reta mig för att jag inte kan dricka te utan att ha en hel burk honung i. Då kan jag räcka ut tungan åt dem och skratta med dem innan vi sjunker in i en behaglig tystnad och lyssnar på regnet som slår mot fönstren, med ansikten upplysta av skärmar.

Allt det där för att det regnar ute.

 Det regnar ute nu. Det strilar ner, pressas bakåt över bussfönstren i farten. Fönstren är lite immiga, och världen ser ojämn och suddig ut genom dem. Inte för att det spelar så stor roll för mig, för min del skulle jag gärna sitta kvar här och titta ut på den ojämna suddiga världen och bara drömma mig bort. Mycket hellre det än att komma fram till slutstation och att tvingas kliva ut i all det där blöta och kalla, att ta en lunchtom tvärbana till skolan för att ha en enda lektion. Inte för att jag inte ser fram emot det för det gör jag, jag har inget emot skolan. Men nu, när regnet smattrar mot bussfönstren och pressas bakåt i farten vill jag bara sitta kvar här med hörlurar i öronen och datorn i knät.
  Jag skriver om ett annat liv än mitt eget, jag lyssnar på musik som alltid gör mig lite sorgsen. Det behövs, den där sorgsna känslan är en del av det jag skriver, ändå kommer den inte från mig, den kommer från musiken i mina hörlurar. Hur kan det komma sig? Att musiken med toner och välvalda ord får mig att känna mig som någon annan, som någon jag aldrig egentligen träffat eller pratat med. Inte ens ”Hej, jag heter Emmelie.” och skaka hand utan verkligen att känna den där andra personen utan och innan, som om jag är hon, även fast jag fortfarande är jag. Mina fingrar flyger med tonerna, mina tankar flyger också, ut genom det regnvåta bussfönstret och ut i den ojämna suddiga välden. Jag undrar om någon ser mina flygande tankar, de som fladdrar bort i regnet likt småfåglar på väg till varmare länder.   

 

// Emmelie 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s