Värk

Jag hade inte trott att det skulle gå att skriva idag. Jag har en envis, kliande huvudvärk som Ipren inte rår på. Jag hade den hela dagen igår, den hade försvunnit i morse när jag vaknade men nu är den tillbaka igen, precis bakom ögonen. I måndags trodde jag att det var förkylningen som gjorde mig trött men jag är inte så säker på det längre, man blir inte så låg av förkylningar.
Sen läste jag en artikel på DN om självtvivel och depression och nu känner jag att jag åtminstone behöver nämna den här på bloggen. Jag känner att jag måste trotsa huvudvärken och skriva om det. Här är artikeln. Jag kanske inte behöver prata mer om problemen, som artikeln egentligen handlar om, men jag känner igen mig i deras ord om hur det känns.
För jag har haft flera veckor nu där jag inte har kunnat varken skriva eller göra skolarbete. Jag sitter på lektionerna med datorn framför mig och ett huvud som värker av ansträngningen att pressa ihop information till åsikter och ord. När jag kommer hem från skolan är jag helt slut. Jag trodde att det var förkylning. Idag är jag inte förkyld längre men jag har ändå ingen energi över huvud taget.
” … påverkade det egentligen inte den här grundtryggheten som jag har, självkänslan eller vad man ska kalla den. Jag saknade bara kraften att jobba. Jag kunde ju inte ens läsa en innehållsförteckning för att se om en vara innehöll nötter.” är ett citat ur artikeln.
Det är precis så, det är inte det att man inte vill eller kan, det är det att man inte orkar göra saker. Och så är det rädslan för att andra ska tro att man inte kan prestera. Den har jag också, jag måste ständigt förklara för folk att jag har mycket hemma och att jag inte riktigt är på topp för tillfället. Jag känner ett behov av att ursäkta att jag inte kan prestera på A-nivå längre. Jag insåg efter att jag läst den där artikeln att de förklaringarna kanske ligger mer i att jag behöver inse själv att jag faktiskt inte kan. Behovet av att förklara för andra hur jag mår kommer inte ifrån att de faktiskt behöver veta utan från att jag tror att jag behöver be om ursäkt för det. Jag kan inte ens förklara det bättre än så, det är en väldigt skum känsla. Jag bara känner att jag behöver skriva ner den så att jag inte glömmer bort den. Kanske känner fler som jag, jag vet inte, men jag känner så här i alla fall. Så är det.

// Emmelie

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s