”I’d like to be my old self again but I’m still trying to find it”

”Time won’t fly it’s like I’m paralyzed by it, I’d like to be my old self again but I’m still trying to find it.” – Taylor Swift

Jag har gått igenom en del, saker som kräver bearbetning, en process för att sortera upp och rensa ut. Inom psykologin finns benämningen ”de fem sorgestegen” de fem faserna som man går igenom under och efter svåra tider. Jag har en egen version av de där stegen, ett sätt att se på det som passar in.

Steg 1: Sjukdomen.

Nu är det inte jag som har varit sjuk, men de där veckorna, tiden från det att mamma fick diagnosen till dess att vi kom hem från sjukhuset, det var steg ett. Det var den tiden när det bara fanns en sak att göra och det var att försöka överleva. Visst tänkte jag, jag pressade inte undan någonting, jag tänkte, funderade, testade olika scenarion i huvudet samtidigt som jag ständigt sa åt mig själv att vi bara kan ta dagarna som de kommer. Går något fel så hanterar vi det då, det tar bara en massa energi att tänka om.
 Det blir som när man är sjuk och hela kroppen fokuserar alla sina resurser på att bekämpa sjukdomen. Andra delar glöms bort, man försvinner in i en bubbla och allt som händer utanför spelar egentligen ingen roll. Det finns bara fokus för en sak och det är att kämpa för överlevnad. Både fysisk och mental överlevnad.

Steg 2: Tiden efter

Det är så märkligt, den där tiden när man tekniskt sett skulle kunna vara frisk, men inte riktigt är det. Man kommer hem och allt är som förut men ändå så långt ifrån som förut som man möjligtvis kan komma. Jag trycktes ihop, kämpade fortfarande för att överleva men efter de där veckorna av sjukdom så var det som att någon, någon är antagligen jag, tagit min själ, knycklat ihop den och stängt in den i en liten låda i mitt huvud. Mitt huvud som alltid varit fullt med virvlande historier och röster och ord och fraser hade helt plötsligt blivit helt tomt… Det fanns ju kvar där inne, jag kände det vissa dager, visste att någonstans där inne fanns… jag. Jag fanns där inne instängd och tillbakahållen men jag hade glömt vart jag lagt nyckeln och vissa dagar glömde jag till och med bort att en del av mig försvunnit. Vissa dagar försvann bara. Jag är inte bra på att erkänna nederlag, men när jag erkänner nederlag ger jag upp helt och hållet. Till slut kunde jag bara inse att jag inte klarade av att göra saker över huvud taget, jag var inte ens kapabel till att göra det jag tycker är roligt. Fram till idag, nio månader efter mammas diagnos då när allting började, har jag inte läst en enda bok. För de som känner mig säger det en hel del.

Steg 3: Börja läka

Hela terminen tog det, fram till höstlovet var jag… en zombie. På insidan. Men på höstlovet ändrades något. Jag blev ständigt medveten om att det saknades något, vilket förvisso var det mest frustrerande någonsin, men det var åtminstone en skillnad från mörkret. Jag började leta efter nyckeln till lådan som innehöll min ihopknycklade själ men hittade den inte. Som jag sa är jag ganska dålig på att erkänna nederlag, och jag kastar mig ofta tillbaka in i saker för tidigt. Man kan säga att jag tog till alla medel för att bryta upp lådan. Ibland fungerade det, ibland sipprade lite av det där gamla ut och jag använde genast upp det. Till slut funkade det inte längre. Dagen innan julavslutningen skulle jag göra två prov och lämna in en uppgift I skolan. Jag gjorde halva det första provet och när jag insåg att det helt enkelt inte fungerade lämnade jag lektionssalen, låste in mig på toaletten och grät oavbrutet i över en kvart. Det gick liksom inte, jag visste ju att jag borde kunna, att det borde fungera men det gick verkligen inte och jag var så fruktansvärt arg på mig själv. Jag var medveten, jag visste vad jag skulle göra, men hur jag än försökte så lyckades jag inte.

Steg 4: Vila

Jag gjorde inte en enda skoluppgift på jullovet. Inte en enda trots att jag hade fyra eller fem stycken efter mig. Jag sov, jag hängde med kompisar och familj, jag gjorde precis det som jag hade energi och lust med och det fick vara nog. Tyvärr kunde jag inte hålla kvar vid det mottot. Jag är en fruktansvärd perfektionist och undermedvetet går jag efter tron att om jag inte kan göra något bra så kan jag lika gärna skita i att göra det. I skolan är det inte en så bra inställning men för en relativt högpresterande elev så är orden ”det behöver inte vara perfekt” nästan mer en förbannelse än något betryggande. Men jag kom tillbaka, gjorde de flesta uppgifterna jag låg efter I och klarade mig hyfsat.

Steg 5: Öppna upp

Någon stans där tror jag att jag hittade nyckeln till lådan, men jag märkte det inte förrän några veckor senare. Jag slutade vara ständigt trött, jag kända att jag mådde bättre, kände hur kraften kom tillbaka. Kanske berodde det på ljuset, kanske på något annat men jag slutade somna på lektionerna efter lunch. Däremot kunde jag fortfarande inte göra skoluppgifter. Jag skrev om huvudvärken i mitt förra inlägg, så fort jag försökte (och försöker nu också) att göra läxor, så kröp sig huvudvärken på.
Men så för precis en vecka sen verkade den där lådan bestämma sig för att släppa ut min själ helt och hållet. Jag kan bara beskriva det på ett sätt, och det låter kanske lite märkligt när man säger det men det var som att min kropp, som de senaste nio månaderna varit tom, vant sig vid att inte ha en själ som fyller ut den. Så när det nu fanns en själ där igen, en ihopknycklad förvirrad själ som de senaste nio månaderna varit avskärmad från omvärlden men ändå en själ, så blev det nästan för mycket. Jag fick träningsvärk på insidan när mina inre impulser och muskler försökte hitta tillbaka till och sluta samman med min gamla själ. Tyvärr blev mina vänner de som drabbades hårdast av den själsförvirring som drabbade mig, men konflikter har också ett slut så länge man är öppen och pratar om det.

Så det är där jag är nu, och av alla stegen är det sista steget nog det märkligaste jag varit med om. Jag har en kropp och ett halvt medvetande som utvecklats de senaste nio månaderna, och en själ som inte har utvecklats alls. Så vem är jag? Är jag resultatet av de senaste månaderna? Är jag fortfarande samma person som jag var innan min själ låstes in?

Som Taylor Swift sjunger, ibland är det svårt att hitta sig själv igen.
Det tar tid, tid och energi, att läka. Och tålamod, något som jag behöver öva på.
Så till er som läser, känner ni igen er i mina steg? Har ni några egna tips på hur man tar sig vidare som ni kan dela med både mig och andra?

Tills nästa gång: Ta hand om er och tro på att vi alla går mot bättre tider

// Emmelie
Annonser

En reaktion på ””I’d like to be my old self again but I’m still trying to find it”

  1. Alltså – du är en fantastiskt skribent! Förstår inte hur Du hittar orden? Formuleringarna! jag är så sjukt imponerad varje gång jag läser något av dig! Vad ska det månne bli av dig! Och helt underbart att du hittat nyckeln! Varmt lycka till!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s