Mjuk

I dina finslipade detaljer ligger den här världens definition av fullkomlig perfektion. I en värld byggd av grå betong är du en ljusglimt bland trasiga själar, en stjärna mitt I den tomma rymden och precis som en stjärna verkar du glittra vid första anblicken. I samma ögonblick, det där första bräckliga ögonblicket, är du stark, tacksamt upplyftande, skimrande även I det grådisiga ljuset som omger dig.

Du formades av så många timmar av hårt arbete, stöptes ur något som verkar stabilt och tåligt. Du valdes för ditt skimmer, höjdes upp för dina mjuka kurvor och avsaknad av vassa kanter. De få kanter du hade slipades snabbt ner, formades om och förskönades till något mer tilltalande. Du valdes för att du kunde bli perfekt, bara din styrka och din sköra mjukhet bar på den potential som krävdes för att varje liten detalj skulle kunna spegla skönheten den här världen krävde av dig.
Bara en diamant kan slipas till perfekta, skarpa facetter. Du, med dina böljande kurvor och mjuka drag är långt ifrån diamantens vassa uppenbarelse, men precis som din avsaknad av diamantens styrka saknar diamanten din flexibilitet och din graciösa medgörlighet. Det skapar en balans, du är lika värdefull, lika perfekt, lika fascinerande

De misstar dig för att vara stark. De ser dig och ser en polerad, hård fasad utan brister. Deras kunskaper om material, om själva essensen till sådana som du, brister, och de antar att du är skapad ur det allra starkaste där din kärna verkar lika tålig som ditt yttre. Mjuk och hård. Det är du. I grunden packad och sammanfogad till något starkt och hållbart men snabbt reducerad till ett långt mer formbart tillstånd när du bearbetas.
I verkligheten är du lätt att ärra, misstag skrapar din känsliga hud, otåliga händer fläckar dig. Sliter ner dig. De vill känna. Dig. De vill stryka sina fingertoppar över dig och känna den svala ytan, de vill inget illa, de vill bara ta del av din perfektion. Och för varje del de tar blir du allt mindre.

Alla brister karvas bort, allt som skulle kunna vittna om hur porös och skör du egentligen är slipas ner tills du är perfekt igen. Till slut är bara det viktigaste kvar, det vackraste hos dig, det som definierar dig. När vi ser dig nu, på håll, lyser du precis som förr. Marmorblek hy i det bleka solljuset. Vacker, elegant bland världens hårda kanter.
   Det är först när vi kommer närmre, när vi lutar oss fram och följer dina kurvor och linjer med blicken som vi inser att något fattas, och när vi ser att något fattas börjar vi fylla ut konturerna, låter våra ögon forma om dig för att ge dig harmoni. Det är då vi backar tillbaka, ryggar vid blotta anblicken, för när vi fyllt ut alla de konturer och kurvor som slipats ner, när vi i våra tankar lagt till alla de fel och brister som karvats bort, det är då vi ser. Du är bruten, sargad in till benen, till själva kärnan av din existens. Vid första anblicken är du stark och vacker och välpolerad men när vi kliver närmre, när vi tänker efter, när vi ser dig på riktigt, då ser vi det groteska bakom din skönhet. Lemmar vridna till oigenkännlighet, smärtan av en mjuk själ, stöpt och formad och instängd i karvad perfektion. Det är det du är. För I dina finslipade detaljer ligger den här världens definition av fullkomlig perfektion.

(Jag skrev den här texten som ett skolarbete nu i veckan, kommentera gärna och säg vad ni tycker, det är alltid kul att höra hur texter tas emot ) 

// Emmelie
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s