Respekt

Respekten för andra människor ökar i samma takt som ens egna depressioner. Glöm inte att du aldrig vet vad som rör sig i huvudet på en annan människa, man gör konstiga saker när man mår dåligt, hjälp folk i stället för att döma dem.

Annonser

Värk

Jag hade inte trott att det skulle gå att skriva idag. Jag har en envis, kliande huvudvärk som Ipren inte rår på. Jag hade den hela dagen igår, den hade försvunnit i morse när jag vaknade men nu är den tillbaka igen, precis bakom ögonen. I måndags trodde jag att det var förkylningen som gjorde mig trött men jag är inte så säker på det längre, man blir inte så låg av förkylningar.
Sen läste jag en artikel på DN om självtvivel och depression och nu känner jag att jag åtminstone behöver nämna den här på bloggen. Jag känner att jag måste trotsa huvudvärken och skriva om det. Här är artikeln. Jag kanske inte behöver prata mer om problemen, som artikeln egentligen handlar om, men jag känner igen mig i deras ord om hur det känns.
För jag har haft flera veckor nu där jag inte har kunnat varken skriva eller göra skolarbete. Jag sitter på lektionerna med datorn framför mig och ett huvud som värker av ansträngningen att pressa ihop information till åsikter och ord. När jag kommer hem från skolan är jag helt slut. Jag trodde att det var förkylning. Idag är jag inte förkyld längre men jag har ändå ingen energi över huvud taget.
” … påverkade det egentligen inte den här grundtryggheten som jag har, självkänslan eller vad man ska kalla den. Jag saknade bara kraften att jobba. Jag kunde ju inte ens läsa en innehållsförteckning för att se om en vara innehöll nötter.” är ett citat ur artikeln.
Det är precis så, det är inte det att man inte vill eller kan, det är det att man inte orkar göra saker. Och så är det rädslan för att andra ska tro att man inte kan prestera. Den har jag också, jag måste ständigt förklara för folk att jag har mycket hemma och att jag inte riktigt är på topp för tillfället. Jag känner ett behov av att ursäkta att jag inte kan prestera på A-nivå längre. Jag insåg efter att jag läst den där artikeln att de förklaringarna kanske ligger mer i att jag behöver inse själv att jag faktiskt inte kan. Behovet av att förklara för andra hur jag mår kommer inte ifrån att de faktiskt behöver veta utan från att jag tror att jag behöver be om ursäkt för det. Jag kan inte ens förklara det bättre än så, det är en väldigt skum känsla. Jag bara känner att jag behöver skriva ner den så att jag inte glömmer bort den. Kanske känner fler som jag, jag vet inte, men jag känner så här i alla fall. Så är det.

// Emmelie

Block

Jag har ett block i hjärnan.
Depression kallar de det, en depression som jag kan prata om men som jag inte kan göra något åt. Det är väl allt som kommer ikapp mig, allt som har hänt antar jag. Men jag vet inte. Det enda jag vet är att jag inte kan koncentrera mig, jag kan inte formulera mig som jag vill. De senaste veckorna, den senaste månaden egentligen, har jag kämpat mig igenom med känslor som är över allt och ingenstans på samma gång.
Och det har satt sig på skrivandet, den där depressionen har tagit min viktigaste terapi ifrån mig och jag är arg, så fruktansvärt, fruktansvärt arg för man gör inte så, man tar inte skrivandet ifrån mig.
Det är inte det att jag inte har någon inspiration, för det har jag. Tankarna samlas på hög i huvudet, fyller upp mig tills jag inte vet vart jag ska ta vägen. Men när jag sätter mig ner för att skriva ner dem, då får jag ner fyra rader innan jag får huvudvärk. Jag måste tvinga ur mig orden, ett efter ett, och det gör fysiskt ont. Och psykiskt.
Jag kan inte skriva.
Jag har inte kunnat skriva på ett tag.
Jag kan inte förklara för folk hur det känns.
Det känns som att vara amputerad.
Men jag vet inte hur det känns att vara amputerad.
Det känns som att sakna någon.
Precis så känns det, som att sakna något så mycket att det gör ont.
Vissa stunder kommer det tillbaka, som nu, när jag skriver det här, nu är det tillbaka. Jag hade en sådan stund i förra veckan. Jag trodde att jag skulle få behålla den. Nästa dag var den borta igen och jag blev så trött att jag knappt orkade ta mig upp ur sängen på morgonen för att gå till skolan. Det fanns liksom ingen anledning att gå upp om jag ändå inte kunde producera något.

Så nu vet ni varför jag inte har skrivit något på tre veckor. Jag har ett block i hjärnan.

// Emmelie

Två små PS

Det första är att nu, när jag lägger ut mer av mina egna texter som inte handlar om min historia och mammas sjukdom, så kommer jag att försöka svara på kommentarerna som ni skickar in. Jag tar tacksamt emot feedback på allt jag lägger ut, även om det bara är något kort, jag vill jättegärna veta vad ni tycker så var inte rädda för att säga just det. 

Det andra är att mamma nu har sin egen blogg här på wordpress där hon skriver sina egna inlägg. 
Bloggen heter Karins Änglamärken och är helt och hållet hennes egen. (Men jag har designat den, vill bara påpeka det 😉 ) Hon blir jätteglad om ni tittar in där också.

Det var mina små PS. Hoppas ni alla får en bra helg!

// Emmelie  

 

Själ

Jag älskar att läsa andras ord. Jag älskar att falla, så djupt och så hopplöst och så väldigt, väldigt långsamt ner i de där orden som någon annan skapat. Det är en stor skillnad på att läsa andras ord och att skriva dem själv. Det är ett utbyte, ett ständigt rullande hjul. För när jag skriver tömmer jag mig själv i små välvalda portioner i orden, jag delar upp mig själv i bitar och kastar ur mig allt det där som snurrar i mig. Andra skrivare ser det, de ser mer än orden på pappret. Man hör, man känner på hur orden är formade om de innehåller delar av människor, delar av skrivare. Och när man läser dem, eller hör dem, då fylls man för ett ögonblick av den där lilla biten av en annan själ, man vet och känner och hoppas och önskar och lider och gläds med den där lilla biten av personen som noggrant präntat ner orden. Så ja, ord kan sakna själ, och ord kan ha en själ, men få ser eller hör skillnaden, ens när den syns så tydligt rakt framför näsan på dem.

 

// Emmelie

Regn

En liten monolog jag jobbade på under skrivarlektionen i tisdags, kommentera gärna och berätta vad ni tycker. 

Det regnar. Enkel iakttagelse.
Folk hatar när det regnar, det är blött och kallt och opraktiskt. Jag älskar det, eller i alla fall att vara inne när det smattrar mot taket och jag kan krypa ihop och titta på hur det kastar in världen i ett nytt ljus. Jag älskar att inte behöva hitta på en ursäkt för att vara inne. Jag älskar att springa genom regnet med människor jag älskar, att känna dropparna droppa ner för näsan och att skratta för att det inte spelar någon roll. För egentligen är det ju bara vatten och när jag kommer in kan jag bara skala av mig alla kläderna och sätta på mig rena torra nya. Den där känslan, när man är blöt och kall och sen sätter på sig varma torra kläder, det är en känsla att spara på.
  Och så kan jag sitta uppkrupen nära, nära de där människorna jag älskar, i mörkret, och jag kan sluta fingrarna runt en ångande kopp och människorna jag älskar kan reta mig för att jag inte kan dricka te utan att ha en hel burk honung i. Då kan jag räcka ut tungan åt dem och skratta med dem innan vi sjunker in i en behaglig tystnad och lyssnar på regnet som slår mot fönstren, med ansikten upplysta av skärmar.

Allt det där för att det regnar ute.

 Det regnar ute nu. Det strilar ner, pressas bakåt över bussfönstren i farten. Fönstren är lite immiga, och världen ser ojämn och suddig ut genom dem. Inte för att det spelar så stor roll för mig, för min del skulle jag gärna sitta kvar här och titta ut på den ojämna suddiga världen och bara drömma mig bort. Mycket hellre det än att komma fram till slutstation och att tvingas kliva ut i all det där blöta och kalla, att ta en lunchtom tvärbana till skolan för att ha en enda lektion. Inte för att jag inte ser fram emot det för det gör jag, jag har inget emot skolan. Men nu, när regnet smattrar mot bussfönstren och pressas bakåt i farten vill jag bara sitta kvar här med hörlurar i öronen och datorn i knät.
  Jag skriver om ett annat liv än mitt eget, jag lyssnar på musik som alltid gör mig lite sorgsen. Det behövs, den där sorgsna känslan är en del av det jag skriver, ändå kommer den inte från mig, den kommer från musiken i mina hörlurar. Hur kan det komma sig? Att musiken med toner och välvalda ord får mig att känna mig som någon annan, som någon jag aldrig egentligen träffat eller pratat med. Inte ens ”Hej, jag heter Emmelie.” och skaka hand utan verkligen att känna den där andra personen utan och innan, som om jag är hon, även fast jag fortfarande är jag. Mina fingrar flyger med tonerna, mina tankar flyger också, ut genom det regnvåta bussfönstret och ut i den ojämna suddiga välden. Jag undrar om någon ser mina flygande tankar, de som fladdrar bort i regnet likt småfåglar på väg till varmare länder.   

 

// Emmelie 

Long time no see

Två veckor av tystnad nu, men nu är första veckan i skolan avklarad och jag kan äntligen njuta av min första riktiga helg i tvåan på gymnasiet. Så skönt. Förra veckan var ganska tuff, kanske var det sommarens galenskap som hann ikapp mig, kanske blev det lite för verkligt när jag plötsligt kom tillbaka till något som redan är etablerat och invant. Inte för att jag tänkte på det som hänt, inte för att jag nu i efterhand egentligen börjat tänka mer på hur livet hade kunnat se ut nu om allt gått lite, lite annorlunda. Nej, jag lever bara på som vanligt, men med tunnare hud, känsligare sinnen, svagare nerver. Det är egentligen inget speciellt som är fel, det är bara fel i allmänhet och allt irriterar en. 
  Men det har blivit bättre och de senaste dagarna har jag kunnat leva på som vanligt utan att ständigt behöva skydda mig från koset inuti mig själv. Vi har börjat att skriva monologer på skrivartimmarna i skolan så nästa inlägg blir ett litet smakprov kan man väl säga, en del av det som vi arbetar med just nu.

Jag vill också passa på att skicka styrka till alla er som lyckats bli förkylda nu när allt har satt igång igen, jag vet att det är några stycken så en massa kramar till er.

 

// Emmelie   

Och så jag igen

Det har inte blivit så mycket skrivet från min sida de senaste veckorna. Dels för att det egentligen inte händer så mycket nytt i min del av vår historia för tillfället, dels för att mamma redan skriver om hennes upplevelser och det är ju ändå det som just nu spelar roll. Det är så det är, man har inte alltid något att skriva om.
Med den skillnaden att jag alltid har något att skriva om.
Jag förstår att de flesta av er som följer mig nu är mest intresserade av att läsa hur det går för min mamma och vår kamp, men det här är i grund och botten en skrivblogg och nu när vår skumpiga sommar börjar plana ut i hjulspår som är så nära de gamla vi kommer att komma så är det skrivandet som kommer att ligga i fokus, med små uppdateringar om läget från både mitt och mammas håll. Jag hoppas att någon vill läsa det jag skriver, trots att det inte är uppdateringar om ett liv med cancer.

För nu fyller jag dagarna och tankarna med en annan typ av skrivande, en typ som jag är mycket mer hemma i och som är det som jag gör mest hela tiden när jag inte behöver få ur mig alla tankar om en mamma som har cancer. Det är projektskrivandet som just nu ligger i fokus, och jag har ÄNTLIGEN kommit igång på riktigt. Eller, jag och jag, det är väl mer VI.
Jag och mina fyra underbara kompisar startade i mars ett projekt som nu officiellt fått namnet ”De kallar oss esteter”. Vårt mål är att ta erfarenheter från vår egen skolgång (Tre av oss fem går på estetiska gymnasielinjer) och försöka visa för folk hur gymnasiet faktiskt är, både på ickeestetlinjer och på estet. Det finns så många myter och stereotyper om alla gymnasielinjer och det påverkar dels vilka som söker till de olika linjerna, att man när man väljer gymnasium i nian väljer bort linjer för att man antar att man inte ”passar in” i stereotypen av den linjen. Dessutom påvekar det allas syn på gymnasieelever. Säger man att man går en estetisk linje kommer genast frågorna varför man inte färgar håret svart, har piercings och lyssnar på heavy metal. ”Går du estet? det skulle jag aldrig ha kunnat gissa…” Det är egna erfarenheter, jag skojar inte… suck…

Så det är vad jag gör nu, klankar ner på stereotyper tillsammans med mina bästa vänner, och det kommer jag att göra ett tag framöver. Sen får vi se vad mina små projektuppdateringar blandas med. Kanske dikter, kanske kortprosa, kanske noveller, vem vet vad jag känner för.

Men i vilket fall, inlägg med litterära inslag kommer komma, så se upp 😉 Tills dess:

Ha det bra!!

//Emmelie

Tankar (Mamma skriver)

Tankar
Sitter här och funderar. Jag funderar på många olika saker, men jag funderar på om strålningen blir lätt. De andra två gångerna som jag gjort det, den med armen och den med bröstet, har jag gjort  det med min mentala hälsa i behåll. Hur blir det nu? Jag vet att Torbjörn kommer att vara med mig alla tider i Eskilstuna och att han kommer att vara den som står mig närmast, jag behöver inte åka själv och jag behöver inte köra själv. Jag kommer inte heller att jobba på eftermiddagarna utan vara hemma. Men vad gör strålningen med hjärnan?
Doktorn sa att det kunde bli problem med minnessvårigheter, minnestappning och andra svårigheter som har att göra med hjärnan. Vad som gör min hjärna mer eller mindre skadningsbenägen är inte klart. Vi får väl se hur det ser ut och hur det utkristalliserar sig.  Jag vill inte göra detta, men jag har inget val. Jag träffar min läkare, Andreas, på fredag. Det är samma läkare som jag träffat under cancerbehandlingen i Eskilstuna. Han kommer att säga att vi ska stråla hela hjärnan för att vara på den ”säkra sidan”. Jag vet inte vad som är säkert, men jag får väl göra som de säger. De vet ju bäst, även om de inte vet säkert om någonting  ska kunna inträffa.
Jag vet ju hur nuläget ser ut, men jag vet ju inte hur resten ser ut. Jag kommer att kämpa och jag kommer att fortsätta skriva, för det gör mig bättre på att tänka klart.
Kram Karin

En Vecka Hemma

Hemma i en vecka.
Jag skriver, inte särskilt bra, med jag skriver! Jag skriver om det som rör sig i mitt huvud och det som händer med mig. Jag sitter här i soffan och funderar på vad jag tänker. Nu när jag tänker tillbaka på de närmsta veckorna så vet jag inte vad jag ska tänka. De första veckorna levde jag för att barnen och Torbjörn skulle må bra. Jag gjorde det som skulle fixas, räkningar och sånt som skulle fixas med banken. Jag kände att om jag skulle fixa det, om jag bara fick till en takt som sa att jag kanske skulle fixa det,  med Marias hjälp. Jag visste inte hur hon skulle göra det men hon var inställd på att göra det bästa hon kunde. När jag träffade henne på fredagen före operationen, kl 17, var jag nervös. Dagen hade gått bra, vi hade träffat en narkosläkare och en inskrivningsläkare och det hade gått bra.
Jag hade ätit kl 10.30 och inte ätit något mer på dagen. Det var ju inte så bra, men jag tänkte inte på det då. Det blev ett hårt slag mot Karin. Maria talade om alla risker som hon kunde se, allt som kunde gå fel. Hon var jättebra men också jättetydlig att beskriva de saker som kunde gå fel. Det fanns mycket som kunde gå fel!
När jag vaknade på måndag kvällen så var jag inte så klar, men alla kom in till mig och kunde ge mig en kram. Jag kände igen dem och jag visade dem att jag kunde röra på armar och ben. Talet kunde jag inte kontrollera med det fanns i mitt huvud. Jag visste inte om det skulle komma tillbaka. Måndag, tisdag och onsdag var jobbiga men jag fick hjälp att få ut frukost,  det jag ville ha! Och jag fick hjälp med att välja vilken mat jag ville ha till lunch och middag! Sen kom torsdagen och då började något hända i mitt huvud. Jag kunde säga till Torbjörn att jag älskade honom och lite andra korta meningar som var enkla. 
På torsdagen kunde jag börja tala lite enkelt! Jag kunde säga till barnen och Torbjörn att jag älskade dem!
Till slut: Jag kunde läsa alla kommentarer på bloggen! Det ger mig kraft och energi!! Jag fortsätter att läsa alla inlägg ni lägger in!

Kram Karin