Depression är en konstig sak. Det är en sjukdom som inte syns på utsidan, det är en sjukdom som man inte pratar om. Det är en sjukdom som, i dagens samhälle, ständigt är närvarande men ingen riktigt vet vad det är. Det är en skugga, något ogreppbart för människor som alltid får saker svart på vitt, gott eller ont, bra eller dåligt. Depression funkar liksom inte så.
Min mamma har haft en hjärntumör. Det gör mig inte deprimerad. Min mamma har haft tre tumörer innan det, det gör mig inte heller deprimerad.
Det är inte i den fysiska kampen som depressionen ligger, utan i den psykiska, mot allt det där som man inte kan se.
Den kampen, den striden som är osynlig och dold, det är den som tär på mig.
Mina tankar är inte raka längre, de far genom huvudet och försvinner sen in i ett grått dis. Depression. Det är ett så märkligt ord. ”Jag är deprimerad” en så konstig ursäkt. Samtidigt är det den mest giltiga ursäkt jag haft.
Det är inte det att jag inte orkar, att jag inte har energi till att göra mina läxor eller att jag skiter i att göra saker bara för att jag har en ursäkt.
Idag satt jag tre timmar framför datorn och producerade på de tre timmarna ungefär fyra meningar… Jag gör inte det för att jag är lat. Det är stopp, jag kan inte ens formulera vettiga meningar, det mesta jag skriver är bara ord staplade på varandra. Ord utan mening.
Jag vill beskriva depression, men det går inte. En sak kan jag däremot säga, att vara deprimerad och att vara ledsen behöver inte nödvändigtvis betyda samma sak. Man kan vara ledsen när man är deprimerad, onekligen, men framför allt kan man vara väldigt glad också. Det är bara det att det där mellantillståndet, det när man är normalt glad, när livet rullar på, det tillståndet krymper, det slutar nästan existera. Endera är man på jätte jätte jätte dåligt humör, eller så är man på väldigt väldigt bra humör. Jag har en förmåga att vara på ganska bra humör när jag har kompisar runt mig. När jag har vänner runt mig som jag kan prata om vanliga saker med, då kan jag vara jätteglad. Och ofta är jag just det, JÄTTEGLAD!!
Jag satt och pratade med en vuxen på skolan för några veckor sen, och hon frågade hur det var och jag sa som det var (det är också en del av depressionen tror jag, man tappar lite perspektivet på de där sociala koderna och ett ”hur är det med dig då” kan plötsligt besvaras med ”jag mår skitdåligt och är deprimerad” även fast det inte alls vad det personen i fråga ville veta) Jag sa till henne att det är jobbigt hemma och att jag ligger efter i skolan och att jag är inne i en depression och hennes svar blev ”du verkar inte särskilt deprimerad, jag tycker du verkar ganska glad.”
Det ska väl tilläggas att jag under hela samtalet varit ganska positiv till det hela för att jag just då var på det humöret, men jag insåg då hur konstigt det måste vara för alla runt mig (och runt andra med depression för den delen) att förstå. För det är inte bara ett tillstånd, depression är inte ett enda humör och det skiftar ständigt.
Jag hörde en fantastiskt jämförelse om det här häromdagen, min kompis mamma läste en bok om HSP (highly sensitive persons) och där förklarade de just det där förloppet av en depression med hjälp av en sån där leksak man hade när man var liten, en sån där fjäder med ett huvud högst upp på. De jämförde depressionen som att man långsamt drog ner fjädern åt ena hållet, ned mot den punkt när det är som sämst och man är ledsen och arg och frustrerad och allt bara är skit. Långsamt långsamt kommer man närmre och närmre och till slut når man den gräns när det inte går längre. Det behöver inte nödvändigtvis vara botten, det allra värsta, men det är en gräns. Och i mitt fall resulterar det först i en dag av irritation och sen ett stort sammanbrott med en massa tårar. Spärren släpper, fjädern släpps lös och den slår över till motsatta sidan som en pendel. De där första dagarna efter ett sammanbrott brukar ofta vara ganska bra, och eftersom man är deprimerad betyder ”ganska bra” VÄLDIGT BRA. Hyper, minst sagt. Sen slår det tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ena dagen kan det vara jättebra, andra dagen vill man bara stanna i sängen och aldrig kliva upp. Ena timmen kan man skämta och skratta med sina kompisar och två timmar senare, på bussen på vägen hem, måste man hålla tillbaka tårarna och med all viljestyrka försöka att inte bryta ihop.
Är man deprimerad lär man sig att gömma sig när det är som värst. Ju högljuddare och intensiv man är, desto mer försöker man glömma hur illa det är på insidan.
Depression är något som man inte ser, så länge man inte vet vad man ska titta efter.
Jag har aldrig varit deprimerad förut. Jag har däremot alltid haft en ganska bra förståelse för människor runt mig. Men vissa av de där människorna har jag inte riktigt förstått mig på, trots att jag, ju äldre jag har blivit, försökt undvika att döma folk, är det ibland svårt när man verkligen inte förstår sig på andras beteende.
Men det blir som effekten när man köper en ny bil och plötsligt ser just det bilmärket överallt. Ju sämre jag mådde (och mår) desto tydligare såg jag depressionsbeteendet hos andra. En av mina klasskamrater, som jag tidigare ibland stört mig på för att hon inte bara kunde göra uppgifterna som vi fick tilldelade utan att genast gnälla över allt, fick plötsligt en förklaring. Jag förstod, och jag såg att hennes beteende inte alls bara var gnäll, det var hennes sätt att förklara för folk att hon inte mådde bra på insidan. Må vara ett dåligt sätt att göra det på, ett sätt som gör alla runtomkring väldigt irriterade, men alla har sina olika sätt att kommunicera och hennes sätt var att direkt gå på defensiven.
Och så kommer man till det där med skoluppgifter. Det är samma sak där, eftersom depression inte syns går den inte riktigt att sätta fingret på.
Jag har turen att ha ganska förstående lärare över lag, men några enstaka gånger har jag råkat ut för det här. Jag och en kompis till mig, som också mår dåligt, diskuterade det här och hon har råkar ut för det väldigt många fler gånger än jag.
Det är fallet med de förenklade uppgifterna.
Deprimerad: ”Jag klarar inte att göra den här uppgiften. Jag har försökt, jag har tagit hjälp av andra och min hjärna fungerar inte.” Läraren: ”okej det går bra, du kan föra den här lite lättare uppgiften i stället.”…..
Tystnad….
Låt oss jämföra det här med en person som har brutit benet
Det är uppenbart att en person med ett brutet ben inte kan springa 100 meter. En person med ett brutet ben kan inte heller gå 60 meter även fast det är kortare och långsammare.
Det är ganska självklart eller hur?
Det är exakt samma sak om man är deprimerad. Hjärnan slutar att fungera, det är inte det att den flyttar ner sig några grader i svårighetsnivå, den slutar att fungera HELT! Då spelar det ingen roll om man får den lättare uppgift, den kommer inte att fungera då heller, trots att den nya uppgiften är lättare och kortare och allt vad det är.
Jag har full förståelse för att många inte förstår det, jag förstår att det gråa kletet som klibbar i mitt huvud inte är något som alla vet något om, men när jag började prata med mina kompisar, som av någon anledning har lyckats hamna i olika grader av depression de också, säger alla samma sak om det här. Det är inte bara jag, och någonstans måste någon kunna berätta det här för folk.
Vi går inte på strömsparläge, vi är helt avstängda.
Jag vet inte om det här går att förstå, men det är i alla fall nerskrivet, inte bara en tanke i mitt huvud… Det här är också anledningen till att jag på senare tiden inte skrivit något. När man har fullt upp med att hålla huvudet ovanför ytan är det inte så lätt att uppskatta lyxen av att hinna med allt…
// Emmelie
… och den första dagen på ett nytt liv.
Lilla skrivaren 